Nu blir det Dancing in the Street: i juli detta år utbröt nämligen något så otippat som en dansepidemi i Strasbourg. En ensam kvinna vid namn Frau Troffea började plötsligt dansa mitt på gatan, oackompanjerat men med rejäl inlevelse; från början tyckte folk att det var kul, och jublade och applåderade, men när Frau Troffea fortsatte dansa utan uppehåll i sex dagar, började man så småningom ana oråd. Inom en vecka hade hon fått sällskap av en hel grupp om 34 unga kvinnor, och snart var någonstans mellan 50 och 400 människor involverade i detta jätterejv som pågick i ungefär en månad. Det sägs att folk dansade tills de kollapsade, och vissa obekräftade källor – säkert Puritaner – säger att något dussin dansare dog varje dag av hjärtinfarkt och utmattning. Myndigheterna gjorde sitt bästa för att stoppa det hela – dels genom att förpassa de dansande till sjukstugan, dels genom att försöka anlägga moteld: de lät bygga en scen och hyrde in musiker som spelade. Förhoppningen var att epidemin skulle bränna ut sig själv genom detta, men hej vad man bedrog sig: musiken drog till sig flera dansare i stället.
Förklaringsmodellerna beträffande vad som egentligen hände, varierar – från ergotism (orsakad av dåligt mjöl), epilepsi och danssjuka (a.k.a St. Vitus’s Dance eller chorea S:t Vitii) till det kanske mest troliga: masspsykos, förmodligen orsakad av psykisk press. Detta var nämligen kanske den största, men ingalunda den enda, dansepidemin i historien – och utbrotten tycks ofta ha sammanfallit med tider av svält, oro, krig och pestpandemier, när folk uppenbarligen hade ett extra stort behov av att avreagera sig i form av interpretativ dans. Jag tänker så här: om jag går ut i Lundagård och börjar, hänger ni på då?
Nedan: Dancing to the Music In My Head.
Lämna ett svar