Ack, vi sena tiders snoriga barfotabarn från innerstadsslummen som tjuvsniffar på rosorna i Professorsstaden på vägen till arbetet; vi som är vinterglåmiga långt in på sommaren för att vi rättar tentor, bedömer uppsatser och dänger in betyg, djupt inne i Alma Maters dunkla korridorer där allt som hörs är rasslet av fotbojan när vi släpar oss ut i vårt Common Room för att göra kaffe; vi som måste dricka sprit på våra balkonger för att få solsting, och använda hårtork för att få vind i håret; sänd oss en medlidandets tanke från industrisemesterns elyseiska fält. MEN NU ÄR JAG ÄNTLIGEN KLAR. I dag börjar jag i stället skriva på ett bokkapitel om Shakespeares Macbeth i Geijers översättning som skulle varit klart i slutet av mars, hej och hå och pumpa läns. Fast allra först ska det bli tempelinvigning och ofattbart många kranier (ping El*!). Kommer ni ihåg 1507, då vi pratade om aztekernas kalenderjonglerande och idiosynkratiska firande av helgdagar? Nu är det alltså dags för lite tjosan och människooffer igen. År 1487 invigdes nämligen templet till Huitzilopochtli, aztekernas solgud (vars namn tydligen betyder ”blå kolibri till vänster”; jag tror nån måste ha tuggat på svamparna i skogen där), och då offrades inte än mindre 20 000 krigsfångar till guden. Och det var ingen engångsföreteelse: drygt trettio år senare, 1518, räknade en följeslagare till den spanske conquistadoren Hernan Cortés till 136 000 människokranier inbyggda i tempelmuren, vilket utslaget på dessa trettio år torde bli ett genomsnitt på bortåt 4 000 personer som gick in i väggen per år, om man räknar bort de 20 000 invigningsfestlighetskranierna (se där ett ord man alltför sällan använder). Dessa skalleväggar existerar som avbildningar och hittas stundom vid utgrävningar; kanske läge att trycka upp som fototapet?
Lämna ett svar