utkom en bok som var den allra första i sitt slag: ”Facetiae”, en antologi med roliga (eller ”roliga”) historier. Författaren hette Poggio Bracciolini (död sedan tio år när detta storverk kom i tryck), och var en ytterligt lärd och verserad man, som skrev på flytande latin med en handstil så vacker att sju påvar i rad grät av rörelse och gjorde honom till sin sekreterare; under sina sammanlagt femtio år i Vatikanens och kurians tjänst var han inte bara påvesekreterare utan också diplomat och lagkunnig. ”Facetiae” var tänkt att tjäna som ”underhållning och avkoppling för hårt arbetande intellektuella” – det kan man läsa i en text vid namn”The Honorable Art of Farting in Continental Renaissance Literature” i en ederad volym vid namn ”Fecal Matters in Early Modern Literature and Art: Studies in Scatology” från 2004. Av denna titel kan man möjligen gissa sig till att kiss- och bajshumorn står som spön i backen i ”Facetiae”. Sexskämten likaså; det enda som är mer populärt än kiss- och bajsskämt respektive sexskämt är strängt taget skämt med BÅDE sex och toaletthumor, och de ska dessutom gärna involvera argsinta kvinnor med stor aptit på män samt minst en tjock munk eller två; boken är en grov satir över kyrkans män, för ”de allra värsta männen i världen bor i Rom, och värst av dem är prästerna, och de värsta av prästerna väljs till kardinaler, och den allra värsta av kardinalerna gör man till påve”.
Nå, är historierna roliga, då? Döm själva; här är en (i engelsk översättning från latinet av okänd översättare) som salomoniskt excellerar i kombinationen prutthumor, sex och omättliga kvinnor : ”The last tale on farting involves a wife and her husband. The wife, observing a ram copulating with a sheep, asks how the ram chooses his mate, to which the husband answers that the ram chooses the sheep that farts. He confirms to her that humans work the same way, after which she farts, and they have sex; she farts again, with the same result. When she farts a third time, the husband says, ’I’m not making love to you again, even if you shit out your soul.’”
Hmmm; okeeeeej. Men Poggio Bracciolinis handstil var i alla fall utsökt; nedan ett handstilsprov plus gubben själv som läser i en uppocknedvänd bok.
Lämna ett svar