Detta år grundades universitetet i Caen, Normandie, av engelsmannen John of Lancaster, Earl of Bedford, vilket fick en rektor från Cornwall som sedermera gick vidare och blev ärkebiskop i Dublin; ett tidigt exempel på internationalisering till och med mitt under brinnande hundraårskrig. Caen ligger i departementet Calvados, och den allra första fakulteten var den juridiska; kanske var det någonstans i denna kombination som termen ”brännvinsadvokat” föddes? Mer internationalisering, fast av det mer ofrivilliga slaget: redan på 700-talet var vikingarna (nordmännen som fått ge namn åt just Normandie) igång och gjorde strandhugg och plundrade därstädes; till skillnad från idag (då man som bekant åker till Thailand på vintrarna och stannar i Sverige och seglar på somrarna), var man alltså säsongsarbetare vid Medelhavet om somrarna och hukade hemma i Norden på vintrarna. (Allt detta vet jag, inte för att jag någonsin varit i Caen, men för att jag samarbetat och publicerat med en fransk Shakespearekollega i Caen som är mycket stolt över vårt gemensamma kultur-(nåja)arv.)
Bilderna visar ett par berömda Université de Caen-alumner: Charles de Saint-Évremond, soldat, litteratör och exilfransos som under lång tid ingick i vår favorit-Mazarinette Hortense Mancinis (se 1684) vittra salongssällskap i London, samt Isambard Kingdom Brunel, 1800-talsingenjören som personligen kicked ass inom ramen för den industriella revolutionen. Eftersom de båda två är lite tradiga att titta på, piggar jag upp samlingen med en bild på den vackra Hortense Mancini också.
Lämna ett svar