Detta år skedde den belägring av staden Orléans där Jeanne d’Arc slog igenom och fick rockstjärnestatus, samt ett av sina stage names, Jungfrun av Orléans; som en annan svärdbärande ärkeängel kom hon svischande in i sin glänsande rustning på sin vita springare och slog engelsmännen med häpnad, och svärd. Annars var Jeanne, trots alla romantiserade avbilder som de nedanstående, inte direkt något helgon (eller, jo, det var hon ju, men ändå): hon hade omvittnat kort stubin, och inte ens när hon stod inför rätta kunde hon lägga band på sig – när en präst med bred bonnig dialekt försmädligt frågade henne vilket språk rösterna i hennes huvud talade (se 1431), svarade hon att de talade franska, och det bra mycket bättre än prästen själv gjorde. Den typen av svar lär inte ha gjort domstolen vänligare stämd; det är en intressant tanke att kanske hade Jeanne faktiskt klarat livhanken om hon kunnat hålla klaffen? Jag använder nu skamlöst detta kontrafaktiska resonemang för att pressa in med skohorn en liten otäck företeelse som jag tuggat på i nästan hundra år, och nu måste spotta ut: en ”scold’s bridle” or ”branks” (ett slags ”betsel” eller munlås för en grälsjuk kvinna – kriminalisering, kroppsstraff och skamstraff i ett, som ett annat Kinderägg). Den av bilderna nedan som inte visar Jeanne d’Arc blickande mot himlen visar en kvinna med just ett sådan oralt kyskhetsbälte på sig (det var tyvärr en inte helt ovanlig företeelse från tidig renässans och långt in på mitten av 1800-talet). Visst kan man bli grälsjuk för mindre, vänner?
Lämna ett svar