Vi veka nutidssnöflingor tycker oss ha god anledning att kalla 2020 ett ovanligt räligt år, men: I give you…(trumvirvel)… 1351! Eller egentligen 1350 – 1351, men man får väl anta att det var där under vintern det började kännas lite extra jobbigt: mellan cirka 1350 och 1850 plågades Europa nämligen av den så kallade ”lilla istiden” som faktiskt varit med oss i hela historienedräkningen hittills. En bidragande orsak tycks ha varit vår gamla nemesis från norr: isländska askmoln högt upp i stratosfären som blockerade och reflekterade bort solstrålningen. (Paus för att föreställa sig hur det hade känts om folk vetat att så här skulle det bli de närmaste femhundra åren; vojne.)
Som om inte detta var tillräckligt, kom digerdöden sent omsider till Sverige. Svenskarna hade varit långsamma på bollen som vanligt, och inte fångat upp kontinentala moden och trender förrän lite efter resten av Europa; man höll visserligen jämna steg med temperaturfallet, men digerdödsmässigt var man helt klart på efterkälken. Nåväl, detta år kom vi ikapp, kan man säga: mer än en tredjedel av Sveriges befolkning dog. I England var det faktiskt ännu värre: förutom istid och åtföljande missväxt, hundraårskriget och en sprillans ny och välbehövlig förräderilag (som för övrigt fortfarande är i kraft), hade man (om man hade tur) att genomleva och tampas med det faktum att mellan fyrtio och sextio procent av landets befolkning dog i den första pestvågen, och sedan ytterligare tjugo procent i den andra. Kung och parlament tog omedelbart itu med att åtgärda massdöden, fast kanske inte precis på det sätt man först tänker sig: i stället kväste man landets decimerade befolkning ytterligare genom att detta år anta The Statute of Labourers – en lag som förbjöd att de kvarvarande arbetarnas löner höjdes eller drevs upp, och förhindrade dem att flytta och söka bättre villkor någon annanstans. Sett mot denna bakgrund kanske man ändå kan känna att 2020 är rätt okej.
Lämna ett svar