Vi bryter advents- och söndagsfrid på jorden med mer krig och bråk; the Hundred Years’ War (1337-1453) mellan England och Frankrike inleddes nämligen detta år – och eftersom detta krig, som vi redan vet, nästan skarvlöst gick över i the War of the Roses, kunde England alltså nu se fram emot cirka hundrafemtio år av krig och elände; fem – sex generationer engelsmän i sträck hade därigenom möjlighet att välja den permanenta karriärvägen ’kanonmat’ vid besök hos SYO-konsulenten.
Bakgrunden till hundraårskriget (som är den längsta militära konflikten i europeisk historia) kan man väl något förenklat säga var en djupt känd övertygelse hos de båda kungaätterna Plantagenet/Lancaster (England) respektive Valois (Frankrike) att just de hade rätt till den franska tronen. Några år tidigare hade den franske kungen Charles IV dött utan legitim tronarvinge (bröder eller söner); hans närmaste levande släkting var den engelske kung Edward III (vars mor Isabella var Charles’ syster), men eftersom kronan inte gick i arv på kvinnolinjen valdes brorsonen Edward III av England bort till förmån för en avlägsen kusin, som blev Philippe VI av Frankrike. För att komplicera saken ytterligare, hade den engelska kungafamiljen franska rötter sedan normandisk tid, och besatt redan stora landområden och titlar i Frankrike, som var ganska uppstyckat vid denna tid. Det hela sammanföll med en allmäneuropeisk trend, nämligen en minskande känsla av att alla var småstater inom Europa, och en ökande nationalism; det var alltså ett slags proto-Brexit som engelsmännen inledde, fast man försökte ta med sig en så stor bit av Frankrike som möjligt också när man bröt sig loss. Räkna med bråk, således.
Bilderna visar hundraårskriget, den franska och engelska sidans fanor, samt Törnrosa, som ju lanserade ett betydligt mer konstruktivt sätt att tillbringa hundra år.
Lämna ett svar