1659

Eftersom denna dag för mig innebär sista etappen av det Shakespeare-race vars målgång är denna söndagskvälls föreställning av “The Tempest” med mina engelskstudenter, blir dagens inlägg inte helt pricksäkert beträffande årtalet, men desto bättre beträffande ämnet. I och med restaurationen, när teater blev tillåtet igen, fick två teaterkompanier monopol i London, nämligen the King’s Company och the Duke’s Company (Duke som i Duke of York, Kung Charles II:s yngre bror, sedermera James II). De delade upp den sedan tidigare existerande pjäsrepertoaren mellan sig, och the Duke’s Company fick rättigheterna till ”The Tempest”; Davenant och Dryden (se 1667) bearbetade pjäsen på vanligt sätt, i klassicistisk anda och med anpassning till den nya smaken för snygga ben (se Pepys igår). Det känns som en slags mångbottnad ironi att där Shakespeare (som skrev under en tid då kvinnoroller spelades av pre-pubertala pojkar/män) ofta lät dessa kvinnor klä ut sig till män en stor del av pjäsen (Rosalind/’Ganymede’, Portia/’Balthasar’ och Viola/’Cesario’ är några framträdande exempel), lade restaurationstidens omskrivare gärna till manliga rollfigurer spelade av kvinnor, s.k. ”breeches roles” – ett klurigt sätt att visa flera snygga spiror för Pepys och kompani. Bilden föreställer [nehej] en gammal bekant med många byxroller på sitt samvete, här i just ”The Tempest”: Emma Hart – sedermera Lady Hamilton (se 1764).