Detta år fick turkarna för sig att åka hela vägen till Island och röva bort folk att sälja som slavar. Händelsen, känd som Turkräden (Tyrkjaránið på isländska) låter ju lite som en illa genomtänkt fylleplan som man är för bakfull för att orka stoppa dagen efter, men faktum är att det fungerade utmärkt – visserligen misslyckades man med första försöket på grund av hårdnackat motstånd från fortet Bessastaðaskans, som uppenbarligen inte var nån tändstickstavla av Bohus fästning utan försvarades av ett gäng badass-islänningar med mörsare, lansar och kanoner (se bild [eller inte]), men sen gick det bättre. Man anföll i stället ett antal mindre kustbyar, dödade alla som gjorde motstånd och förde bort resten (några hundra personer) till försäljning på slavmarknaden.
Det var naturligtvis inte alls kul att bli bortrövad och såld som slav, men glädjande nog kan jag berätta att det inte blev elände för alla: Några konverterade till islam, blev fria män och kvinnor och gjorde pilgrimsfärd till Mekka; några med generösa ägare lyckades köpa sig fria och återvände hem till Island; några gifte sig med någon medlem i köparhushållet och blev del av familjen; någon blev ambassadör för olika muslimska hertigdömen; några friköptes tio år senare av kung Christian IV av Danmark. En av dessa senare var Guðríður Símonardóttir, Tyrkja-Gudda kallad: efter tio år som konkubin i ottomanska Algeriet friköptes hon av kungen, återvände till Island, förälskade sig i och blev gravid med, och så småningom gifte med, den 16 år yngre Hallgrímur Pétursson, lutheransk präst och berömd poet. (Jag anar en möjlig inspirationskälla till Angélique-böckerna (se 1715).
I dag firar vi 200 år, och därmed också 200 Tamoxifen! Och hur skulle vi fira detta om inte med en Taj Mahal-tårta?
Lämna ett svar