Detta år blev det en sorgens sommar för Shakespeare, får man förmoda. Vi har ju redan fått höra om den yngre dottern Judith som i februari 1616 gifte sig med ett rötägg, och i juni 1613 var det äldsta dottern Susannahs tur. Ett rötägg vid namn John Lane spred nämligen ut ett rykte att Susannah inte bara begått hor med sybehörsförsäljaren Rafe Smith (kanske lite som om man hade haft ihop det med Berndt i Lund, eller vad säger ni, E*, Å* och H*?), utan också därigenom ådragit sig en eller annan ospecificerad men duktigt pinsam sjukdom i de nedre regionerna. Susannahs make, Dr John Hall, stämde Lane för förtal (de var gamla fiender, och möjligen var det Dr Hall som Lane egentligen ville skada med ryktesspridningen). Vid den omedelbart därpå följande rättegången dök Lane aldrig upp; han befanns skyldig till förtal och uteslöts ur församlingen, och hamnade för övrigt sedermera i klammeri med rättvisan igen för dryckenskap, upplopp och förtal av kyrkans män. Fyyy bubblan, Berndt.
Som om inte detta hade varit alldeles tillräckligt för att förmörka tillvaron för den stackars Shakespeare, brann Globe Theatre ner i samma månad. Man spelade pjäsen ”Henry VIII, or All Is True” (skriven av Shakespeare i samarbete med John Fletcher; mer om honom senare), och sköt lösa skott med kanoner vid kungens entré, varvid teaterns halmtak fattade eld av några gnistor, och hela byggnaden brann upp. Sir Henry Wotton, diplomat, spion och parlamentsledamot, beskrev händelsen livfullt i ett brev några dagar senare: tydligen blev ingen allvarligt skadad i alla fall, om vi inte ska räkna den stackars man i publiken vars byxor fattade eld “that would perhaps have broyled him, if he had not by the benefit of a provident wit, put it out with a bottle of ale”.
Jag har varken lyckats hitta bilder på de brinnande byxorna eller den förföriske sybehörshandlaren, men här är i alla fall Sir Henry Wotton och en bild ur en pjäs som långt senare skrevs om Susannah och sybehörsaffären.
Lämna ett svar