Detta år publicerades Shakespeares sonetter – omistliga rent litterärt, naturligtvis, men också verk som får till och med milda äldre akademiker att gå igång och idka dreglande paparazzijournalistik. Samlingens skvallerpotential är skyhög: diktjaget (Är det Shakespeare själv? Är det verkliga händelser?) har en varm vänskap, möjligen (men inte nödvändigtvis) en kärleksrelation, med en ljus ung man (vem var han?), och även en älskarinna, en mörk dam (vem var hon?), och så småningom visar det sig – samfällt halleluja från alla såpafans – att the Fair Youth och the Dark Lady också har en kärleksrelation. Jag, som är en barnslig en, tycker om att fantisera om att det är jag som gjort en tidsresa och nästlat mig in hos Shakespeare förklädd till Fair Youth (rent realistiskt tror jag att det skulle vara lättare för mig att passera som hittepå-man – enligt Thomas Dallam (se 1614) räckte det ju med att vara iklädd byxor – än att försöka vara ung och vacker Dark Lady). Dessutom verkat diktjaget älska the Fair Youth mer än the Dark Lady – han är den ljusa ängeln, hon den mörka demonen:
“Two loves I have, of comfort and despair,
Which like two spirits do suggest me still:
The better angel is a man right fair,
The worser spirit a woman coloured ill.”
Relationen med the Dark Lady beskriver han med ett slags trött cynicism och självförakt – den äldre mannen som vill ha en trophy girlfriend för att känna sig ung, den unga kvinnan som bekräftar sitt värde vid hans sida, i den glänsande sportbilen, på röda mattan, eller kanske i Vita Huset:
”When my love swears that she is made of truth,
I do believe her, though I know she lies,
That she might think me some untutored youth,
Unlearned in the world’s false subtleties.
Thus vainly thinking that she thinks me young,
Although she knows my days are past the best,
Simply I credit her false-speaking tongue:
On both sides thus is simple truth suppressed.”
The Fair Youth, däremot, kallar diktjaget “thou my lovely boy”; han är vacker som en kvinna, fast utan kvinnors inneboende falskhet (har vi hört den förut, flickor?):
”A woman’s face with nature’s own hand painted
Hast thou, the master-mistress of my passion;
A woman’s gentle heart, but not acquainted
With shifting change as is false women’s fashion.”
Sonetterna föregås av en mystifierande dedikation till ”Mr W.H.”, vilket lett forskare att leta i samtiden och komma upp med minst ett dussin möjliga och omöjliga dedicatees. Själv vill jag att både ”Mr W.H.” och the Fair Youth ska vara Henry Wriothesley, Earl of Southampton (se bild); visst fäpplar han med sitt långa hår lite så som jag alltid gör när jag glömmer bort att låta bli?
Lämna ett svar