7 februari detta år fick Shakespeare oväntat besök: earlen av Essex skickade några av sina män för att be The Lord Chamberlain’s Men att spela Richard II, Shakespeares sex år gamla krönikespel om den velige 1300-tals-mjukiskungen utan arvingar som avsattes, fängslades och så småningom dog i fångenskap. Skådespelarna var ganska ovilliga att ta upp en så pass gammal föreställning (teaterpjäser var färskvara, och man betvivlade publikintresset), och dessutom var pjäsen kontroversiell – att visa att en monark kan avsättas var känsligt. Essex’ män mjukade emellertid upp motståndet med en rejäl penningpåse (motsvarande femhundra pund i dagens penningvärde), och pjäsen framfördes.
Mannen som var villig att subventionera kulturen på detta vis, Robert Devereux, Earl av Essex, hade under drygt tio år varit sin drottnings absoluta favorit; Elizabeth tyckte om att ha stiliga och dansanta unga män omkring sig. Problemet var bara att de gärna skulle vara smarta och kapabla också, och Elizabeths gunst hade börjat sina efter ett antal misslyckade politiska och militära schackdrag från Essex’ sida. (Dessutom hade han nyligen sårat henne där det gjorde som ondast, nämligen fåfängan: det hade framförts till drottningen att Essex hävt ur sig att hennes politik var lika krokig som hennes eget gamla skrov. Sånt glömmer och förlåter man inte i första taget när man är nästan sjuttio men van att vara den som vackrast i landet är.)
Vad skulle Essex med teaterföreställningen till då? Jo, hans förhoppning var att den skulle hjälpa till att piska upp stämningen till ett uppror mot Elizabeth, den åldriga monarken utan arvinge – i Essex’ optimistiska lilla hjärna skulle detta bli första steget till att sätta honom själv, drottningens favorit, på Englands tron. Planen gick naturligtvis åt skogen: folket reste sig inte, och Essex tillfångatogs snabbt och sattes i fängelse, liksom hans kumpan, earlen av Southampton (se 1609). För Essex fanns ingen pardon: på bilden nedan t.v. har han dubbla kragar, men inte ens det kunde skydda hans hals från skarprättarens yxa, som föll redan den 25 februari samma år (på renässansen höll man sig inte med någon Death Row); Southampton däremot charmade sig till att få dödsstraffet omvandlat till livstids fängelse i Towern. Det visade sig bli drottningens livstid och inte hans egen; när drottningen dog i mars 1603 sattes Southampton snart på fri fot igen. Till minne av vistelsen i Towern lät han måla porträttet nedan till höger: det föreställer, inte bara Southampton själv, utan också den självsvåldiga cellkamrat som på mystiska vägar ska ha kommit nedtrillande ur skorstenen, och helt sonika slog sig ner för att dela ljuvt och lett med Southampton i cellen: den svartvita katten Trixie. Heder åt kisse för initiativet; heder åt Southampton för att han visste att värdesätta det.
Lämna ett svar