eftersom det, när jag skriver detta, fortfarande återstår en liten slice av 17 mars, alltså St Patrick’s Day (se 1762), sticker jag här emellan i all Shakespeariana med en irländsk amason, klanhövding, sjörövare, matriark, rebell och allmän smärta i rumpan på engelsmännen: Grace O’Malley (eller Gráinne Ní Mháille som hon egentligen hette).
Trots sin vilda iriska bakgrund var hon högt bildad, talade flytande latin, och dessutom (förutom sitt modersmål iriska) förmodligen också i någon mån engelska, franska och spanska; även som mer regional sjöbuse plockar man tydligen upp en del språkkunskaper.
Att läsa om Grace O’Malleys privatliv är litegrann som att läsa en osannolik äventyrs-bodice-ripper à la Angélique (se 1715; denna bokserie har uppenbarligen gjort större avtryck i min mottagliga barnasjäl än jag var medveten om). Hon var gift två gånger: första gången med den mäktige arvtagaren till Ó Flaithbheartaigh-klanen (minns ni dem från 1696 års sällskapslek ”Keltiskt namn eller skällsord”?), andra gången med en annan mäktig man som hon sedan skilde sig från (men behöll hans slott); åt dessa båda födde hon sammanlagt fyra barn, och ytterligare minst ett barn kom till alldeles utan att någon äkta make var inblandad (eller i alla fall inte någon av hennes egna). Därutöver hade hon bl.a. en tonårig toyboy, som hon hade räddat ur ett skeppsbrott (här slutar man tänka på Angélique och börjar tänka på Errol Flynn), och vars alltför tidiga död hon omedelbart hämnades genom att anfalla och belägra fästningen där hans mördare fanns, och i sin tur dräpa honom.
Framför allt var Grace O’Malley uppenbarligen en kvinna som inte böjde knä för någon. Just dagens år, 1593, var hon i London för att förhandla med drottning Elizabeth (se nedan); hon vägrade buga sig för drottningen, för att visa att hon inte erkände henne som Irlands överhuvud. Inte undra på att hon har i det närmaste helgonstatus på den gröna ön. Sláinte, Gráinne Ní Mháille.
Lämna ett svar