1588

”I have the body of a weak, feeble woman; but I have the heart and stomach of a king, and of a King of England too.” 1588 är året då Elizabeth I fyrade av sitt berömda pep talk till trupperna vid Tilbury, och England gjorde det omöjliga och besegrade Spaniens så kallade ”oövervinnerliga armada” om 130 skepp med hjälp av sin egen pyttelilla (plus Golfströmmen, felaktiga longitudberäkningar samt en turlig storm). En gång i en framtid för mycket länge sedan (1599), då alla fortfarande reste mellan länder och över gränser som fria och vanliga människor, besökte en schweizisk turist vid namn Thomas Platter England; han förde resejournal under besöket, och även om den är lite mer germanskt fyrkantig, med mindre sex, musik och parmesanost, är den för en Shakespeareforskare nästan lika matnyttig som Samuel Pepys’ dagbok (se 1660-talet). Platter satte foten på engelsk mark i Dover, och blev omedelbart påmind om att England elva år tidigare spelat sänka skepp med spanjorerna; han skriver bland annat: ”I saw a number of their [alltså spanjorernas] ships lying on the shore of Dover harbor.” Jag föreställer mig att det förutom dessa ruttnande krigsmonument också måste ha funnits en och annan akterseglad spanjor (utan större lust att återvända till habsburgsk krigstjänst) kvar i England, hängande på krogarna i London. Jag föreställer mig också hur det vid bordet intill sitter en liten vessleögd man med penna och papper och tjuvlyssnar på alla roliga engelska språkfel som kan tänkas trilla ur flabben på en halvdragen spanjor – och då är det alltså Don Adriano de Armado som ska in på dagens longitud; mannen som kallar mustasch för ’excrement’ – min favoritkaraktär i Shakespeares Love’s Labour’s Lost. På bilden nedan är det Tim Spall som är magnifikt spansk i flabben, i bredd med drottning Elizabeth på sitt berömda ”Armada Portrait”, där hon dignande av juveler och framför allt rosetter fidgetspinner en jordglob och liksom bara säger med ögonen att ”Britannia rules the waves – pilutta er, spanjorer”.