Nu ska jag berätta om Sigbrit Villums, en kvinna som man får ta sig själv i ballerinakragen för att inte tro att en radikalfeminist har kompensations-drömt ihop och hittat på. Sigbrit kom från en holländsk köpmannafamilj och uppfattades uppenbarligen av familjen och alla andra som en lika duglig och läraktig unge som sina bröder; hon fick en god utbildning och blev skicklig i att handla och sköta räkenskaper, och kunde dessutom en hel del om örtmedicin. Sigbrit hamnade så småningom som köpmanshusets representant i Norge, gifte sig (men behöll sitt eget efternamn!) och fick minst två barn (som valde matronymer till efternamn!): Reynold Sigbritssøn och Dyveke (’lilla duva’ på holländska) Sigbritsdatter. År 1507 stod mor och dotter i sitt marknadsstånd på torget i Bergen då de blev talent-spotted av kungakompisen Erik Valkendorf och vips var den sjuttonåriga Dyveke kungens älskarinna. När kronprins Christian just dagens år, 1513, blev kung Christian II, flyttade han till Köpenhamn med Dyveke, och lilla mamma flyttade med minsann.
Den lilla duvan Dyveke for tyvärr till himlen redan 1517, bara 27 år gammal, men man ska inte tro att Sigbrits karriär vid hovet var slut för det. Tvärtom ökade hennes inflytande; hon blev först kungens politiska rådgivare och förtrogna och fick därefter nycklarna till Danmarks hushållskassa som ett slags informell finansminister. Från 1519 och framåt räknades hon som Danmarks mäktigaste person näst kungen, till stor förtret för adeln, som skyllde Stockholms blodbad på henne och spred rykten om att hon var en häxa (det var väl det där med örtmedicinen antar jag).
Bilderna: dagens två sentida romantiserade porträtt visar en till synes tämligen uttråkad Dyveke som vid kungens oxmuleklädda fötter håglöst plinkar på sin ukulele, samt Sigbrit med kassaboken i knät, tämligen fet och mycket, mycket mäktig, och kanske inte helt lätt att romantisera. Vänsterhandens position fascinerar och förbryllar; å ena sidan är detta väl den gest som inom kyrkan används för välsignelse och goda nyheter (vilket tycks tyda på att räkenskaperna gått ihop); å andra sidan är det något med handen i kombination med ansiktsuttrycket som tycks säga: ”Och dom här åtta uppblåsbara enhörningarna till Ers Majestäts födelsedagsparty, var dom också nödvändiga?”
Lämna ett svar