Detta år helgonförklarades Heliga Birgitta av påven Bonifacius IX. En som möjligen blev salig men absolut inte var något helgon var däremot the Wife of Bath, en odödlig litterär gestalt i Geoffrey Chaucers ”Canterbury Tales” (se 1476). Han skrev och knåpade på detta storverk mellan 1387 och 1400, så kanske var det just 1391 som han skapade den oförglömliga frun? The Wife of Bath är en förmögen, social och livshungrig änka med bred ändalykt och stridbart sinnelag; hon och alla de andra har samlats på the Tabard Inn söder om Themsen för att tillsammans företa en pilgrimsresa till Canterbury, men det blir under resans gång mycket tydligt att denna egensinniga fru, som redan begravt fem äkta män, mest ser det hela som en sällskapsresa där man kanske kan träffa en potentiell ny äkta make. Hon försvarar sig energiskt mot sina belackare som tycker hon ska stilla sig lite, och tar bland annat kung Salomo som exempel: om han kunde ha så oerhört många fruar (och dessutom samtidigt), varför skulle hon då inte kunna få ha åtminstone en handfull äkta män, bara en i taget, allteftersom hon sliter ut dem? Hon citerar (eller, ja, travesterar) även aposteln som enligt henne säger att det är bättre att vara gift och syndfri än att synda ogift. På klingande medelengelska:
“He seith, that to be wedded is no synne,
Bet is to be wedded than to brynne.”
The Canterbury Tales blev den allra första engelska boken ur Caxtons tryckpress; det skedde alltså 1476, vilket måste innebära detta trekvartssekelgamla verk fortfarande var läst och älskat. Hur många bestsellerförfattare kommer man att kunna säga det om i framtiden?
Bilderna visar Heliga Birgitta respektive den skenheliga men stenkåta frun från Bath. Som vanligt får ni själva gissa vem som är vem.
Lämna ett svar