1714

Den sista Stuart-monarken, Queen Anne, dog; den stackars drottningen hade trots hela sjutton graviditeter ingen avkomma, (däremot hade hon sjutton fluffiga kaniner going hoppityhop i sitt sovgemak – åtminstone enligt den älskliga och skvatt galna filmen ”The Favourite”; se bild). Närmsta levande protestant (angående den katolske tronpretendenten, se t.ex. 1746) var en tämligen avlägsen släkting, George, av den tyska ätten Hanover (Annes farfars far James I var Georges mormors far). Nu blev det alltså sex Hanover-monarker i rad, varav fyra hette George, två aldrig lärde sig språket i sitt nya kungadöme, minst en var bindgalen, fyra var sambo med en älskarinna eller höll sig med harem, tre hade betydligt fler illegitima barn än legitima, och en hette Victoria och uppfann den viktorianska moralen. Det är överhuvudtaget intressant att se hur få (legitima) barn det föddes inom de brittiska kungahusen under några århundraden; räknar man till exempel från Henry VIII (Tudor) finner man att han hade sex fruar (och sex utan fruar naturligtvis) men bara tre legitima barn; inget av dessa tre hade barn, utan James I (Stuart) fick importeras från Skottland; Charles II hade inga barn utan efterträddes av sin bror James II, som efterträddes av båda sina döttrar Mary och Anne i tur och ordning (båda var barnlösa). Även i Hanoverfamiljen hoppades det över generationer respektive kronjonglerades mellan syskon och syskonbarn (t.ex. var Victoria, brorsdotter till William IV, i princip den enda legitima avknoppningen av de hela femton barn som den galne kung George III faktiskt i strid med den allmänna trenden knåpat ihop). Därav kan man möjligen dra slutsatsen att där förekommer betydligt mera romantik och bodice-ripping i kungliga kretsar i historiska romaner än i den historiska verkligheten.