Detta år utnämndes den 37-årige Armand Jean du Plessis, hertig de Richelieu, till kardinal. Det blev märkligt nog hans högsta pinne på den kyrkliga karriärstegen, men han hade säkert kunnat komma ännu högre och bli påve eller Gud eller nåt också om han verkligen givit sig sjutton på det, för klättring var hans bästa gren. Han hade vid denna tidpunkt redan gott om andra titlar – både världsliga och kyrkliga – att gödsla sitt CV med: så till exempel blev han biskop redan vid 21 års ålder, och sedan utrikesminister några år senare, under det att han med vänsterhanden reformerade Parisuniversitetet och instiftade Franska Akademien (och detta utan ens att ha minsta antydan till knytblus). innan han till slut slog sig till ro med att vara premiärminister och regera hela Frankrike och dess nordamerikanska kolonier, med viss handräckning av kungens formidabla lilla mamma (Louis XIII själv tyckte det var roligare att spela tennis), innan hissen slutligen gick ända upp, eller (kanske mer troligt) ner, år 1642.
En annan titel som Richelieu säkert också ofta fick av både samtida och efterlevande är ’ärans skitstövel’; inte minst gällde detta i princip samtliga huvudpersoner i ”De Tre Musketörerna”. Alla vi som är uppväxta med d’Artagnan och grabbarna bara vet ju den ångande administrativa ondska som strömmade ut ur denne myglets Machiavelli, sextonhundratalets Saruman, Frankrikes Boris Johnson, de sju havens, hugenotternas och habsburgarnas fasa, vida överträffar det mesta man kan stöta på i litteraturen; jag citerar: ”Ge mig sex rader skrivna av den mest hedervärda av män, och jag ska hitta i dem en anledning att få honom hängd.”
Nedan en fin färgbild, som kanske förklarar mysteriet med hur han verkar ha hunnit vara precis överallt samtidigt.
Lämna ett svar