1573

Detta år föddes en liten unge som fick heta Joan och så småningom blev styvdotter till en man vid namn Philip Henslowe. Henslowe var Burbages motsvarighet i en annan teatertrupp som var Shakespeares och familjen Burbages huvudrivaler (i all vänskaplighet dock, efter vad det verkar). När Joan var nitton, gifte hon sig med Ned Alleyn, denna teatertrupps stjärnskådespelare, vilket resulterade i ett utmärkt samarbete på flera plan; Henslowe och Alleyn drev teatern tillsammans, med Henslowe som ansvarig för det kamerala och Alleyn för det artistiska. Paret Alleyn hade inga egna barn, men det fanns ändå oftast en småkille eller två i huset, i form av lärlingar – pojkskådespelare som spelade kvinnorollerna (och, förmodar man, de pojksroller som också ofta förekommer i pjäserna) tills de kom i målbrottet (och antingen blev kvar i truppen som vuxenskådespelare eller förvann mot andra öden). Alleyns verkar ha behandlat sina lärlingar ungefär som adoptivbarn, sympatiskt nog. Förmodligen blev det ganska tomt därhemma för Joan när maken, lärlingarna och resten av truppen låg ute på turné; liksom de andra teaterkompanierna tvangs man nämligen ut och spela teater i provinserna med jämna mellanrum när pesten härjade som värst i London (till skillnad från idag avrådde man tydligen inte från resor i pandemitider). Vid sådana tillfällen skrev Alleyn brev hem till hustrun Joan – bland annat ett charmigt ett som turligt nog blivit kvar för eftervärlden att tjuvläsa. Det är skrivet med Ned Alleyns handstil, men påstår sig komma från en lärling vid namn John Pyg (eller Pygge, Pyk, Pig, Pige, Pigge – återigen, stavningen är närmast kalejdoskopisk). Det ligger nära till hands att misstänka att de kokat ihop detta brev gemensamt för att skoja med Joan – en sorts lekfullhet mellan mästare och lärling, mellan man och hustru, mellan matmor och inneboende, som säkert fanns i vardagslivet men som just därför sällan finns dokumenterad. Pojken Pyg verkar ha varit något av en favorit; i brevet hälsar han till var och en av kvinnorna i hushållet som brukar ta hand om honom, huta åt honom, putsa hans skor och öppna skåpet för att ge honom godsaker (”I send her harty Comendations hoping to be behowlding to her agayne for the opinyng of the coberde”); han hälsar också till ”that ould Jentillman mounsir Pearl [that] ever fought w[ith] me for the blok in the chimeney corner”; visst ser man för sig pojken och huskatten som knör och tävlar om det varmaste hörnet i spiselvrån? Brevet avslutas med en näsvis försäkran om att fast de alla därhemma måste längta efter hans återkomst, ”yett I swear to you by the fayth of a fustian kinge [detta är Ned Alleyns självironiska beteckning på sig själv] never to retorne till fortune us bryng w[ith] a Joyfull metyng to lovly London” och är undertecknat ”your petty pretty pratling parling Pyg”.
Dessvärre finns det ingen bild på Pyg, men här kommer ett porträtt av Joan (lämpligt nog så här i Blåkullatider har hon finaste häxhatten på). Beträffande hennes make, skådespelaren och A-listern Ned Alleyn, finns det visserligen både målningar och teckningar, men jag väljer att i stället ta en bild (äsch, det får bli två) föreställande Ben Afflecks storartat komiska Alleyn ur filmen Shakespeare in Love. Härmed mannen som gav den dumsnygga självbelåtenheten ett ansikte: ”WHAT is the play, and WHICH is my part?”