Nu blir det Robert Burns igen: detta år var han av allt att döma i full gång med att färdigställa sin diktsamling Poems Chiefly in the Scottish Dialect (de kom i tryck först våren 1786, men man får tänka på att Burns var en strängt upptagen man – förutom poesin hade han minst ett lantbruk att misslyckas med, minst åtta kvinnor att bli förälskad i, och minst elva barn att bli far till med minst tre av dessa åtta). Samma år publicerades hans ”Ode to a Haggis” (eller ”Address to a Haggis”, som den egentligen heter) – en hyllning till den maträtt som trots sitt osannolikt gråbeigenoppriga utseende är skottarnas nationalrätt. (Man kanske inte ser så bra efter jättemycket whisky?) 25 januari varje år firas Burns Night (på poetens födelsedag); jag har varit med om det en gång, kommer inte ihåg mycket, och glömmer det aldrig. Först whisky; sedan ”the piping of the haggis”: haggisen bärs in i triumf av kocken, åtföljd av säckpipemusik (live eller på burk); sedan mera whisky, och ett antal traditionella tal (rätt skabrösa) och diktläsningar (dito); sen mera whisky och, naturligtvis, ”Ode to a Haggis”. Den sista av detta odes åtta strofer lyder som följer:
”Ye Pow’rs, wha mak mankind your care,
And dish them out their bill o’fare,
Auld Scotland wants nae skinking ware
That jaups in luggies:
But, if ye wish her gratefu prayer,
Gie her a Haggis!”
Vad sägs? Säckpipa, whisky, kiltar, ritualer och traditioner – visst behöver vi detta i Lund också, för att muntra upp oss mitt i den kalla vinter? Finns det vegetarisk haggis? Har påven en rolig mössa?
Lämna ett svar