Idag ska vi tala om renässansmonarkernas nöjeskonto. Sjuttsingen, vad med kosing det gick åt. Under 1604 hade till exempel den danske kung Christian IV en av samtidens coolaste emo-popstjärnor, lutenisten och kompositören John Dowland som sin egen singer-songwriter; Dowlands lön på 500 daler om året gjorde honom till en av hovets högst betalda personer. Dowland var faktiskt lite för stor för Danmark; han dedicerade visserligen en av sina största hitlåtar (kärt barn har många namn, men den är kanske mest känd som ”Flow My Tears”) till Christians syster Anne (se 1606), men han tog allt som oftast bondpermis från sin danska tjänstgöring för att promota sin svårmodiga musik och hänga med kompisarna i swinging London i stället. Anne själv satte under hösten 1604 ett antal av Englands konstnärliga toppkrafter i arbete: hon ville nämligen ha en masque (renässans-lajv alltså; se återigen 1606) där hon fick uppträda som svartsminkad afrikan. The Masque of Blackness skrevs av ingen mindre än Ben Jonson (se 1615 och 1612), med musik av Alfonso Ferrabosco, och scenografi och kostymer designade av ingen mindre än universalgeniet Inigo Jones, Englands egen Leonardo Di Caprio (eller hur det nu var) – och vem tillverkade huvudbonaderna om inte – tadaaa!!! – Marie Mountjoy (se 1612). Hela kalaset gick på tre tusen pund. Annes make James I var inte ett dugg billigare i drift; som tidigare nämnts tillträdde James den engelska tronen 1603, men på grund av pesten, 1600-talets Coronavirus, sköts kröningsfestligheterna upp till maj året därpå. Inför kröningsprocessionen 1604 tilldelades över tusen av kungens tjänare scharlakansrött kläde till en kunglig livré; arbetskraft var visserligen billigt, men nästan femtusen meter rött fint ylle lär ha kostat en slant, förmodar man. Redan föregående år hade Shakespeares teatertrupp adopterats och fått namn som den nye kungens speciella teaterkompani, The King’s Men; de stod alltså nu under kungligt beskydd, men förväntades också finnas till hands som kungens tjänare, och då bära livré. Mycket riktigt kan man i the Lord Chamberlain’s räkenskaper finna, strax under kungens falkenerare, rubriken ”Players”, med Shakespeares namn först, följt av bl.a. John Heminge (se 1623). 4,5 yards (drygt fyra meter) “skarlet red cloth” per skalle; det bör ha räckt till något både piffigt och pampigt, tänker jag. Och vem vet – kanske fick de varsin pytteliten ballerinakrage också?
Nedan ser ni den melankoliske Dowland med lutan, en av Inigo Jones’ kostymskisser till The Masque of Blackness, samt ett lite suddigt foto taget av mig (okej, återigen blankögd, skakad och rörd) av ovannämnda sida i kassaboken (HAN FANNS).
Lämna ett svar