Engelska Wikipedia meddelar lakoniskt om detta år att ”the Puke Feud occurs in Sweden”. Detta ger så roliga och samtidigt lite äckliga bilder i mitt huvud att jag nästan inte vill berätta att det är fejden mellan Erik Puke och riksmarsken Karl Knutsson Bonde som åsyftas.
Detta år målades också en av världshistoriens mest kända och konstiga tavlor, ”Makarna Arnolfinis trolovning” av Jan van Eyck. Var ska man börja? Den jättestora murklehatten, den ännu större klänningen som kvinnan resignerat dör ylledöden i, de livsfarligt spetsiga trätofflorna på golvet på bekvämt snubbelavstånd, den egenartade Uarda-handfattningen, kvinnans orimligt höga panna under det intensivt krusade tårtpapperet, gänget som trängs i spegeln, den desorienterade men fluffiga hunden? Eller varför inte börja med den totalt förlamande skräck och fasa med vilken han tycks betrakta henne, och den tomma, lojt ifrågasättande blick hon tycks ge honom? Eller förresten, hatten och pannan först. Jag vill hävda att den som ligger inne med en sådan murkla skulle kasta sten i glashus om han sa något negativt om hennes tårtpappersorigami, och vice versa. Jag uppfattar alltså huvudbonaderna som ett slags terrorbalans, och det är kanske inte helt fel ändå att på detta vis ingå äktenskapskontrakt med någon form av jämlik och öppet jämförbar kärnvapenbestyckning. Så till kvinnans höga kullriga panna: där får vi buga oss, ta ett steg tillbaka och inse att vi helt enkelt har fel, för detta är faktiskt jättesnyggt – det visste varenda renässansmänniska (åtminstone i Flandern). Kvinnor fick finna sig i en skönhetsbehandling som gick ut på att man rakade/plockade en begynnande flint på dem, och sedan blekte det som var kvar till blekaste blont. Naturlig hårväxt var fult, och fulast av allt var ögonfransar – de ansågs visa på en hypersexuell natur (vilket alltså var fult och dåligt), och plockades obönhörligt bort. (Paus medan vi alla, tårögda, tänker på hur jävelusiskt ont detta måste ha gjort.) Smaken i just denna fråga har ju ändrat sig något, tack och lov; de enda samtida plockade ögonfransar som i alla fall jag känner till tillhör flickan som kravlar ur TV:n i den japanska skräckfilmen ”Ringu”. Och se, där har vi alltså svaret på gåtan med mannens blick av förstenad fasa: antingen har han sett ”Ringu” och tror att hon kommer och tar honom, eller också har han just sett henne skrikande hållas ner av åtta bastanta husor medan den nionde jonglerar med pincetten i farlig närhet av gula fläcken. I vilket fall som helst, hu.
Lämna ett svar