nu när värmeböljan sköljt över oss och plaskande dragit sig tillbaka, ska vi tala om vinterkläder. Antagligen var det någon i en alpby nära Schladming, strax sydost om Salzburg, som hösten och vintern 1433 gick och frös alldeles förskräckligt, och tänkte att ”Nej min själ, nästa år är det jag som startar en lodenfabrik” – för det är nämligen precis vad som hände året därpå: arkiven visar att år 1434 finns där plötsligt en skattepliktig textilfabrikör, som betalar abboten i Benediktinerklostret i Admont tre alnar av sin finaste loden. Loden, det är ju det där extremt varma ylletyget som motstår både regn, snö och blåst – man tar ullen från bergsfår, kardar den, spinner den till garn, väver den till tyg, kokar tyget så att det krymper till mindre än hälften av sin ursprungliga storlek, och till sist bankar man ut det lite igen med en tung klubba tills det ber om nåd. Sen har man loden. Om man inte redan har blivit varm efter den arbetsamma framställningsprocessen (som fortfarande är ungefär likadan, fast med maskiner sedan 1800-talets andra hälft), så blir man det när man har lodenkläder på sig, jag lovar.
År 1433 blev Sigismund of Luxembourg (kurfurste av Brandenburg, kung av Ungern och Kroatien, Tyskland, Böhmen och Italien) även tysk-romersk kejsare, och förblev det till sin död några år senare. Han var en väldigt viktig man, det förstår man lätt, men det är inte därför han är med här, utan för sin fina flärpörade cocker-spaniel-mössa. Ett utmärkt och stilenligt val att toppa lodenklädsel med.
Bilderna visar lodenfabrikens märke (”Das Original Seit 1434”), en bild från ”Sound of Music” (sprängfylld av loden), och till sist Sigismund i sin fina Sigismössa. Så, nu kan vintern komma.
Lämna ett svar