Idag vill jag berätta om en av mina favoriter i historien, nämligen venetianskan Barbara Strozzi – ännu en av dessa extraordinära kvinnor, kulturtanter, kurtisaner och krutgummor (se till exempel 1777, 1705 och 1684: Mme Récamier, Ninon de Lenclos och Hortense Mancini), som med frihet, friskt mod och högburet huvud gick sin egen väg, trotsade familjetraditioner och maktfullkomliga fäder, följde sin begåvning och sin vilja, hade karriärer, hade älskare, hade äkta män, födde äkta och ’oäkta’ barn, och gjorde i stort sett vad som föll dem in oavsett tidsandans eventuella fördömande.
Barbaras far (poeten och librettisten Giulio Strozzi) verkar dock ha varit allt annat än maktfullkomlig; han var omåttligt stolt över sin talangfulla ’adoptivdotter’, som hon kallades (föräldrarna var inte gifta, men Barbara och hennes mor levde öppet i Strozzis hushåll), och just detta år, 1637, då Barbara Valle fyllde arton, tog hon faderns efternamn och behöll det till sin död. Barbara hade redan som tolvåring gjort sig bemärkt som sångerska och musiker, och blev snart berömd för sin osedvanligt vackra och virtuosa stämma. Andra kompositörer skrev musik för hennes unika röst, och ganska snart började hon även själv komponera; av sin venetianska samtid räknades hon som den mest framstående (och var bevisligen den mest publicerade) kompositören av madrigaler och annan icke-kyrklig musik, både män och kvinnor inräknade – och detta dessutom helt utan beskydd och finansiellt stöd från kyrkan eller någon adlig familj, vilket annars var brukligt. Som om inte detta räckte och blev över, skrev hon även poesi och egna texter till sångerna (och vem vet, kanske hon likt Lena Philipson även sydde sina kläder själv?).
Trots allt detta är Barbara Strozzi idag betydligt mindre känd än, inte bara Lena Philipsson, utan också andra venetianska musiker och kompositörer som den samtida Claudio Monteverdi och den något senare Antonio Vivaldi; för de som faktiskt känner till henne verkar hennes berömmelse, talang och karriär helt ha överskuggats av snusk- och-skvalleraspekten (forskarna lyckas på något sätt dregla trots att de är så snörpmunnade): hur kunde en kvinna ha sådan framgång i samtiden – gick hon sängvägen? Var hon kurtisan? Var hon inte i själva verket mer kurtisan än musiker (hon var ogift fyrabarnsförälder med en gift ädling)? Var hennes likaledes ogifta mor också kurtisan? Var hennes far verkligen hennes far?
Men titta på bilden av la Strozzi. Den säger: skit i det ni, och lyssna till det som verkligen räknas: musiken. Annars får ni en rak höger, eller gambastråken via näsborrarna in i hjärnbarken.
[På grund av anledning letade jag upp bilden. ]
Lämna ett svar