1603

Idag ska vi tala om Macbeth och James I igen, och om the Stone of Scone. Det låter som ett lite väl kompakt bakverk (typ rock bun), som man måste förklä med rejäla mängder clotted cream och hallonsylt, men det är faktiskt en alldeles riktig sandstensbumling, stor som en plastpall från IKEA ungefär, fast mindre lättflyttad, som vi ska få se.
Enligt legenden figurerar stenen redan i den bibliska historien om Jakobs stege. Den var skottarnas kröningssten från tidernas begynnelse, ända tills den engelske kung Edward I snodde den med sig från Scone Abbey till London efter att ha vunnit slaget vid Dunbar 1296; Edward lät bygga in den i sin nya kröningsstol i Westminster Abbey, där den blev kvar i 650 år. Med James I landade alltså en skotsk Stuart-rumpa på stenen igen just 1603, men den fick fortsätta ha hemlängtan till högländerna ända fram till 1950. I december det året var det nämligen fyra nationalistiska studenter från Glasgows universitet (en av dem hette faktiskt Stuart) som körde från Skottland till London i två Ford Anglia (till skillnad från den Ford Anglia som Ron Weasley och Harry Potter framförde, kunde dessa två bilar inte flyga, vilket var synd, eftersom det tog studenterna hela arton timmar att köra hela vägen dit, och gudvethurlångtid på hemvägen). På juldagens kväll bröt man sig in i Westminster Abbey, i en kupp som luktar Merry och Pippin (eller möjligen Jönssonligan) lång väg: man bräckte loss stenen ut kröningsstolen, tog den med sig, råkade tappa och ha sönder den i två bitar (oops), grävde ner den i en åker i Kent och campade där i några dagar (julcamping i leråker är ju så mysigt), grävde upp den igen, körde hem till Skottland med den trasiga stenen i bagaget, tog sig mirakulöst över gränsen (trots att denna, just på grund av stenstölden, stängts för första gången på fyrahundra år), och dumpade till sist bumlingen vid högaltaret i en kyrkoruin där en grupp skotska nationalister någon gång på 1300-talet hade förklarat sig oavhängiga av England. Skottlands generade styresmän pudlade och gav stenen tillbaka till England, men 1996, sjuhundra år efter den första stölden, återlämnades den ceremoniellt till Skottland (där den nu förvaras i Edinburgh Castle), med förbehållet att när det blir kröningsdags måste den tillbaka till Westminster Abbey och in i kröningsstolen igen. (Hmmm; två parter som bryter normer, stjäl och gör stordåd och skickar en magisk sten emellan sig; är det någon mer än jag som får ”Den vita stenen”-vibbar här?)
Nåväl, tillbaka till Macbeth: Shakespeare (som möjligen hade samma lättvindiga inställning till fakta som en genomsnittlig Facebook-historiker) gjorde sig skyldig till historieförfalskning i pjäsen, som ju bygger på verkliga personer och händelser i Skottland på 1000-talet. En av pjäsens verkliga hjältar är den kungatrogne och fine killen Banquo som kungamördaren Macbeth skändligen låter lönnmörda (men Banquos son Fleance kommer undan), och vi får veta i två profetior att han ska bli anfader till en lysande kungaätt som ska komma att regera Skottland, England och så småningom även Irland (good luck with that) i evigheters evighet amen. Det är bara det att historieböckerna berättar att i själva verket mördade Macbeth och Banquo faktiskt King Duncan TILLSAMMANS. Men gissa vems anfader Banquo var? Just det, Stuart-ättens. Det såg alltså lite illa ut på James’ CV att ha en förrädare och kungamördare i släkten, så Shakespeare plockade fram lilla gåspennan och ändrade retroaktivt historien.
Nedan ser vi en kopia av stenen på ursprungsplatsen i Scone, den verkliga stenen inbyggd i tronstolen i Westminster Abbey, samt överlämnandet till Skottland 1996; alla banderiljärerna och picadorerna och prins Andrew var med som synes. Jag tror de står och tänker att måtte drottning Elizabeth leva uti hundrade år, för att kånka på den här vill jag min själ inte vara med om igen.