Detta år vet vi åtminstone vad Shakespeare la de undansmugglade skattekronorna på: han köpte New Place, Stratford-upon-Avons näst största hus (byggt drygt hundra år tidigare; teckningen från tidigt 1700-tal visar ena längan av det U-formade huset). Den rejält tilltagna tomten sträckte sig ända ned till flodstranden, med plats för ett par lador och en fruktträdgård. I trädgården växte bl.a. ett mullbärsträd, i skuggan av vilket teatermannen David Garrick – se 1769 – blev bjuden på ett glas vin av husägaren år 1742; legenden säger att Shakespeare fick just detta träd som stickling av James I, som önskade fler mullbärsträd i England för att kunna odla silkesmask (jämför F*s inlägg från 1619). Legenden berättar vidare att när Shakespeare låg döende i huset i april 1616, fick man palla upp honom så att han kunde se sitt kära mullbärsträd från sängen. Alla dessa legender bidrog till att det allteftersom åren gick kom allt fler personer för att glo på huset, trädgården och mullbärsträdet, och sno en kvist eller två. Det gick fint ända tills den siste ägaren, den [insert Shakespearean Insult of choice] Cheshireprästen Francis Gastrell, tröttnade på folkvandringarna och högg ner mullbärsträdet. Därpå följde the Grannfejd to End All Grannfejder: Gastrell räckte lång näsa och sålde triumferande timret till en lokal souvenirmakare. Stratfordborna kastade sten genom hans fönsterrutor. Gastrell sökte lov att utöka tomten (för att få folk på större avstånd, förmodar man). Stadsfullmäktige sa nej. Gastrell flyttade och lät huset stå tomt och eka. Stadsfullmäktige höjde skatten för dubbel bosättning (eller nåt; jag förenklar här). Gastrell blev rosenrasande och vägrade betala. Staden skickade två bailiffs (ett slags mellanting mellan kronofogde och torped). Gastrell fick nu ett tuppjuck av sådana bibliska proportioner att till och med Giles Allen låg i lä, jagade indrivarna nedför gatan, och började sedan (med sina stackars tjänares motvilliga hjälp) riva huset, tills där icke fanns lämnat sten på sten. Därefter förekom han Stratfordborna (som förmodligen hade rullat honom i tjära och fjäder och satt honom bakfram på en bödelskärra), genom att lämna trakten för gott.
Mullbärsträdet då? Jo, det existerar fortfarande souvenirer som sägs vara gjort av detta enda träd (och stöter jag på en som verkar trovärdig, kommer jag antagligen att vara blödig nog att försöka köpa den); och som tur var hade någon redan tagit sticklingar av moderträdet och planterat flera träd längre bort, i fruktträdgården. Av bären från dessa träd görs nu mullbärsgin (se bild); dricker man tillräckligt mycket av den börjar man tungomålstala på jambisk pentameter (eller, det tror man i alla fall att man gör).
I början av 2010-talet gjordes det arkeologiska utgrävningar i trädgården och man frilade husgrunden, innan man lade tillbaka ytskiktet så att trädgården blev promenadvänlig igen. Man hittade det gamla vanliga – krukskärvor, gnagda ben och småmynt – men också en tärning, några speljetonger, och en kritpipa med spår av (håll i er) cannabis. Skattesmiteri, spel och dobbel, droger och mullbärsgin; litegrann undrar man ju om Shakespeare kanske bara hade teatern som en front, och i själva verket i hemlighet drev en lönnkrog på Möllevångstorget?
Bilderna föreställer alltså huset, en halvtom ginpava, samt He Who Must Not Be Named – åtminstone inte i Stratford.
Lämna ett svar