1594

En del av Shakespeares pjäser publicerades aldrig förrän Heminge och Condell samlade ihop dem i the First Folio, som jag berättade om år 1623 – men några av pjäserna kom ändå ut i tryck tidigare (även om man inte vet om Shakespeare själv var inblandad). År 1594 kom Titus Andronicus ut i kvartoformat; det vet världens Shakespeareforskare, eftersom den finns listad i the Stationer’s Register, men inte ett enda exemplar hade överlevt för eftervärlden. Trodde man. Ända tills en dag drygt trehundra år senare, i november 1907. Då hände nämligen en sån där osannolik sak som får en att tänka att nu hade nog Gud lite tråkigt och måste busa lite med sin skapelse:
En man vid namn Petrus Johannes Krafft, posttjänsteman i Malmö, råkade läsa om hur rysligt mycket pengar någon hade fått i England för en bok med Shakespeareanknytning. Då påminde han sig en volym han ärvt av sin far, och kontaktade UB-bibliotekarien Evald Ljunggren för en värdering: det var Titus-utgåvan från 1594. Man kan bara föreställa sig Ljunggrens hallelujah moment; han skrev omedelbart (med Kraffts tillåtelse) entusiastiskt om det sensationella fyndet i både dags- och fackpressen. Det skulle han inte ha gjort: Uppsalarektorn Henrik Schück attackerade honom, uttalade sig förklenande om hans bedömning, kunskaper och förstånd, och klargjorde att det vore galenskap att betala mer än max 500 pund för en sketen kvarto. (Ja, det låg gammalt groll mellan grabbarna, och akademisk surdeg är som vi vet den allra segaste; den har jäst länge.) Nåväl, Schücks profetia kom på skam, pilutta honom: hetsig budgivning från båda sidorna Atlanten följde, tills Henry Clay Folger (se återigen 1623) drämde till med 2000 pund och fick klenoden; den finns nu på Folger Shakespeare Library i Washington, det enda exemplaret i hela världen.
Ett sorglustigt efterspel följde, i form av att maken till Kraffts syster Frideborg stämde Krafft inför rätta med krav på halva kvartons värde, eftersom han ansåg att den ingått i syskonens gemensamma farsarv. Den rejäla Frideborg gjorde däremot klart för rätten att stämningen var mot hennes vilja; kvarton hade uttryckligen testamenterats av fadern till äldste sonen. Frideborgs ställningstagande var säkert bra för syskonrelationen, men inte för rättstvistens utgång (Krafft vann), och knappast heller för den äktenskapliga sämjan, förmodar man (och tänk er de släktmiddagarna).
Evald Ljunggren, däremot, ljusets riddare, vägrade ta emot en enda krona för sina tjänster (utom porto för brev och försändelser i samband med kvartons upptäckt och försäljning). Krafft donerade anonymt en ansenlig summa till Lunds universitetsbibliotek, för inköp av engelsk litteratur (och man hoppas att systern också fick en hacka utan den närige svågerns vetskap).
Jag har inte lyckats hitta någon bra bild på Evald Ljunggren, men här nedan kan man se hur jag tror Evald Ljunggren såg ut när han först skådade den oskattbara Titus-kvarton från 1594. //Rhys Ifans: Thank you God”.