1585

Detta år föddes tvillingarna Hamnet and Judith, Shakespeares yngsta dotter och ende son. Jag skrev år 1596 att Shakespeare skaffade familjevapnet för faderns räkning (denne hade tidigare försökt själv men inte lyckats) – men kanske var det sin då elvaårige son Hamnet snarare än sin far John som han hade i tankarna i samband med familjevapnet; det var ju Hamnet som skulle föra familjenamnet vidare. Så extra sorgligt då att just det året, 1596, dog Hamnet – kanske av pesten, kanske av något annat. Det finns forskare som anser att den höga barnadödligheten gjorde folk avtrubbade, och att eftersom Shakespeare dessutom tillbragt det mesta av tiden sedan barnens födelse på annan ort, kan han egentligen inte ha känt pojken särskilt väl, och sörjde därför kanske heller inte så som en mer närvarande förälder skulle gjort. Man kan ju bara (för Shakespeares skull) hoppas att de har rätt i någon mån; men titta här vad han låter en sörjande förälder säga om sin lille son i pjäsen King John, som av allt att döma skrevs samma år, 1596:
“Grief fills the room up of my absent child,
Lies in his bed, walks up and down with me,
Puts on his pretty looks, repeats his words,
Remembers me of all his gracious parts,
Stuffs out his vacant garments with his form.”
Det är den mest träffande beskrivning av saknad jag någonsin stött på – den oändligt smärtsamma frånvaron som nästan fysiskt existerar, som en än mer smärtsam närvaro som man inte kommer undan. Minnet av en älskad person som hela tiden går vid sidan av en, och påminner en om vad man mist, vareviga sekund. Vid tiden för Hamnets död hade Shakespeare ännu inte uppnått den ryktbarhet som gjorde att han själv och resten av familjen så småningom begravdes inne i Holy Trinity Church i Stratford, på hedersplatserna framme vid altaret (mer om detta en annan dag). Hamnet vilar alltså på kyrkogården utanför. Men nu, när gläntan bakom kyrkan är full av bluebells och pilträden har ljusgröna musöron, och floden glittrar, och vårdofterna i skymningen gör kropp och själ kollrig, vilken liten pojke skulle inte föredra att vara utomhus i stället? Floden som flyter tätt förbi kyrkan är full av svanar, änder, sothöns och hägrar, och deras skrik och tjo bär långt över vattnet – men ibland är jag säker på att det är Hamnet Shakespeare som skriker vårskriket, klättrar i träden, leker ’the floor is lava’ på gravstenarna, och kanske tjuvlånar en scooter och bränner en hisnande tur med vinden i håret. Jag hoppas det i alla fall.