9 mars detta år begravdes Jane Fitzalan, Lady Lumley, en av historiens mest lyckligt lottade kvinnliga bokmalar. Lyckligt lottad för att hon var född i en förmögen familj, som dotter till den tolfte earlen av Arundel, men också för att denna earl, Henry Fitzalan, ansåg att kvinnohuvuden faktiskt kunde brukas till annat än att sätta tiaror på. Hans två begåvade döttrar fick en förstklassig utbildning, och denne gullepappa samlade på sig ett superbt bibliotek för deras skull. Jane blev bland annat den första översättaren någonsin av ett av Euripides’ dramer från grekiska till engelska. Den tredje gången lyckans galoscher åkte på var när hon blev gift, inte med typ Bothwell eller Darnley från igår, utan med en annan bokmal, översättare och samlare, John Lumley; han var mäkta stolt över sin hustrus lärdom och berömmelse, fast den vida överglänste hans egen. Så småningom kom faderns och makens boksamlingar att slås samman under namnet the Lumley Library; efter parets död utan arvingar blev samlingen så småningom grundplåten till det som nu är British Library. Result!
Nedan: Jane, John och lilla pappsen. Den uppmärksamma läsaren har givetvis noterat att jag har just detta porträtt av Lady Lumley (i form av en färglagd gravyr) hemma på idolväggen, mitt i en begåvningens bermudatriangel bestående av Bellman, Händel och Mattias Norberg (se. 1735).
Lämna ett svar