Ursäkta sent inlägg; idag har samtliga mina skrivdon krånglat så till den milda grad att jag på allvar har övervägt att återgå till gåspenna.
Nu är vi framme vid den sorgens dag då Shakespeare försvinner ur vår nedräkning; han föddes nämligen detta år. Exakt datum är osäkert, eftersom spädisar inte dök upp i något register förrän de döptes, men då barnadödligheten var så hög och man inte ville riskera att ett barn dog odöpt, brukade dopet i allmänhet ske max tre dagar efter själva födseln. Shakespeares ansvarskännande far minimerade myling-risken genom att låta döpa den lille Will i Holy Trinity Church den 26 april 1564, så man brukar höfta lite och säga att födelsedagen är 23 april (det är ju dessutom så enkelt och praktiskt, eftersom 23 april definitivt är dagen då Shakespeare dog). Födelse- och dödelsedagen (som också är St George’s Day) högtidlighålls alltid i Stratford, och jag har varit tacksam och lycklig gäst vid firandet varje år sedan 2007. (I år tänker jag i stället dunka huvudet hårt i väggen hela dagen samt yla lite och gråta blod, samtidigt som jag sorgmodigt tuggar på mina teaterbiljetter.) Nåväl, jag har i alla fall fått vara med om båda de senaste jubileerna: 2014, vid 450-årsföllsedagen, jublade kyrkklockorna i flera timmar, och när kvällen avslutades med ett hejdundrande fyrverkeri, stod jag där och kunde av någon anledning inte få Mary Shakespeare (née Arden) ur tankarna, utpumpad och med en rödmosig nyföding bredvid sig i sängen där för 450 år sedan: tänk om hon kunnat se och höra alltihop och vetat vad det skulle bli av barnet hon just fött, vetat att allt detta var till hans ära – vad skulle hon sagt? Bara två år senare var det så dags att högtidlighålla 400-årsminnet av dödsdagen; det blev en postum begravning som hette duga, med kalas i flera dagar. Den traditionella processionen genom staden blev lätt surrealistisk eftersom tiotusen Shakespearemasker delats ut till besökarna, och gatorna alltså kantades av en folkmassa av Shakespearekloner. På kvällen den 23 april var det bubbel och snittar och diverse underhållning i trädgården till Shakespeare’s Birthplace på Henley Street som förberedelse för den stora galan, och födelsehuset var också öppet för gästerna; vi var inte så många, och jag lyckades bli ensam på övervåningen där i den begynnande skymningen en stund, med ett enda ljus och sorlet och musiken från trädgården, och tänkte på att detta var sorgehus för på dagen 400 år sedan. Men sedan sparkade jag mitt sentimentala gamla jag där bak och insåg att detta hus var gammalt redan då; under sina fem-sexhundra år har det antagligen utgjort ramen till fler födslar och dödslar än hela miljonprogramsbeståndet sammanlagt. Och att ville man nu nödvändigtvis gå loss och insupa någon form av sentimental atmosfär, kunde man ju börja med att lyssna efter Wills ostadiga tvååringssteg över de ojämna golvplankorna 450 år tidigare, år 1566. It’s the Circle of Life som de sjunger i Lejonkungen.
Låt mig också försäkra att vi inte är fria från Shakespeare ändå, om ni nu trodde det hela var över: nu kommer uppföljarna! Vi har till exempel alla kungarna i krönikespelen, Gesta Romanorum, Saxo Grammaticus, Ovidius’ Metamorfoser och en massa andra bra ursäkter jag inte ens kommit på ännu. Med lite god vilja och skohorn ska det nock gå.
Lämna ett svar