1542

”Stök och bök med fruar” verkar bli dagens tema:
Abu’l-Fath Jalal-ud-din Muhammad Akbar föddes, och blev så småningom Akbar den store, mughalhärskaren som vann sitt folks kärlek genom vishet, religiös tolerans och ett fungerande förvaltningssystem, samt grundläggandet av den indiska mattknytarkonsten. En som dock kanske inte var beredd att skriva under på vilken hyvens kille Akbar var, var en man vid namn Abdul Wasi: Akbar blev nämligen kär i hans fru, och beordrade Abdul Wasi att skilja sig från henne så att han själv kunde göra henne till nummer fem av ganska många fruar (jag tappade räkningen vid tretton, men Henry VIII låg i alla fall duktigt i lä). Apropå Henry VIII så lät han halshugga sin likaledes femte hustru, Catherine Howard, i februari detta år, och vi vet dessutom exakt vad den skotske kungen James V och HANS fru hade för sig just då, för Mary Queen of Scots (Stuart) föddes precis nio månader senare (och det vet vi ju alla vilket slags psykopatfru HON blev; se 1578).
I Kina skedde samma år palatskvinnornas uppror – sexton hovdamer och konkubiner försökte gemensamt strypa Jiajingkejsaren Zhu Houcong (ni vet han som inte ville låta sig adopteras postumt – se 1567). Zhu var fruktad och hatad; orsaken ska ha varit att han i jakt på långt liv och fertilitet inte bara experimenterande med odödlighetselixir, alkemi och sextekniker, utan också konsumerade diverse säkert rätt ohälsosamma kemikalier som gjorde honom personlighetsförändrad och ganska jobbig. Bland annat intog han regelbundet något som hette 红铅 och framställdes av menstruationsblod från jungfrur, som för ändamålet hölls i ett slags palatsfarm på en diet av mullbärsblad och regnvatten. Mordförsöket misslyckades, och Zhu levde som vi vet i tjugofem år till, så någon effekt hade hans livsförlängande mödor kanske. Konkubinernas liv däremot fick ett brått slut, och kejsaren fick väl besväret att bygga upp ett nytt stall åt sig, kan jag tro.
Bara någon månad före Mary Stuart föddes ett märkligt fruntimmer vid namn Tarquinia Molza – poet, översättare och vetenskapsfilosof, men framför allt sångerska, poet, dirigent, kompositör (bl.a. för den redan omnämnda damorkestern Concerte delle donne i Ferrara). Som om detta inte räckte, var hon en fena på ‘viola bastarda’ – hon var alltså ett slags Alexander Rybak som charmade med sång och improviserade virtuosa violinsolon. Romerska senaten kallade henne till ‘medborgarinna i Rom’ som erkänsla för hennes sällsynta begåvning – den enda kvinna som vederfarits denna ära. Maken Paolo Porrino såg hennes extraordinära egenskaper och tillät henne att studera vidare, både sång, a vista-läsning, litteratur och komposition, bless him. Inga bevarade spår av stök och bök mellan henne och maken alltså; kanske behöver det faktiskt inte bli det heller, om man inte (som Akbar och Jianjing-kejsaren) väljer partners enligt principen ”den som tar han har” och ”ju fler desto bättre”, eller (som Mary Stuart, Lord Darnley och Earlen av Bothwell) utan att ta varning av varandras äktenskapliga track-record, eller (som Henry VIII) väljer snygg fru som en del av inredningen, och sedan rastlöst byta möbler väldigt, väldigt ofta.
Jo, och Lisa Gherardini (gift del Giocondo och mest känd som Mona Lisa), självdog detta år, utan större åthävor och utan inblandning av sin make (som dog i pesten flera år tidigare). Lisas pappa hette för övrigt Antonmaria, vilket låter lite som Lasse-Maja eller Åsa-Nisse på italienska, tycker jag.