Idag är jag lite trött, så det får bli en lätt tillbakalutad berättelse ur en grumlig hjärna om två flyttar och en födsel. Detta år släpptes en inte helt sympatisk man i 45-årsåldern som kallades Vlad Tepes ur ungersk fångenskap, och började genast planera återflytt till Transsylvanien för att ånyo kasta sig in det blodiga game of thrones som vid denna tid utspelades om den lokala furstekronan. I dessa corona-påbjudna picknicktider kan det vara intressant att notera att Vlad, vars smeknamn i översättning betyder ”Pålspetsaren” (hans släktnamn var Dracula), verkligen hade jättekonstig smak när det gällde att äta ute: han lät gärna duka upp en al fresco-måltid i det gröna där underhållningen består av att se och höra folk duka under för hans lilla hobby, som var att bygga skogar av pålar med spetsade fiender på (se illustration nedan). Däremot är det lömskt förtal när författaren Bram Stoker påstår att Vlad Dracula drack blod; han bara spillde det och hade ihjäl folk, faktiskt (jäkla hittepå-nissar, de där författarna; man blir lätt lite sekundärkränkt å Vlads vägnar). Och så hade han finaste mössan, som så lämpligt minner oss om att det bara är fem månader kvar tills det är dags att klä julgranen; blanka kulor, blanka ögon och bjällerklang.
En annan flytt som förbereddes detta år var William Caxtons och hans efterträdare Wynkyn de Wordes överflyttande av sin tryckpressverksamhet från Brügge till London. Där Caxton höll sig till dyrbara coffee-table books för överheten (se 1476), siktade efterträdaren de Worde mera in sig på en lite modernare massmarknad, och populära och lättlästa bestsellers som Harlekinserien och en engelsk översättning av ”Gesta Romanorum” ur vilken Shakespeare hämtade en del inspiration.
Apropå bestsellers: poeten Ludovico Ariosto föddes detta år. Kioskvältaren i hans författarskap är ”Orlando Furioso” (den heter ”Den rasande Roland” på svenska, vilket väl är något av en let-down; det låter ju mer som en råskällande villagranne vars trimmer ens egen självgående gräsklippare har råkat köra av sladden på, och inte som en cool romantisk-episk versberättelse). Annars är Ariostos bestående bidrag till världen att han myntade termen ”humanism” som kom att prägla den annalkande renässansens tro på människan och hennes möjligheter och förmågor; men vi baklängeshistoriker är ju på väg in i den mörka medeltiden, så hejdå med dej, Ariosto.
Lämna ett svar