Eftersom 26 juli är dagen då man (åtminstone i Tjockhult, där ekot ännu klingar av hans luta) firar Carl Michael Bellman, kanske det närmaste Sverige någonsin kommit en klassisk rännstenspoet, ska jag passa på att dyka ner i Paris’ allra eländigaste rännstenar och kloaker: detta år, 1463, är nämligen året då François Villon nästan men inte riktigt blev hängd. Villon var en fattig Parisstudent, men det var inga vackra visor om kärleken han skrev; han köpte sin kärlek för pengar, och det avspeglas i dikter som den om den prostituerade ”Tjocka Margot” (som tydligen också var särdeles fin/ på ”God Save the Queen”,/ och Beethovens ”Appassionata”). Innan studiemedlen sinade lyckades Villon faktiskt plugga ihop till en fil.lic., men sen tog han sitt pick och pack och lärdomssätet flydde, rätt in i Paris’ undre värld. Hans liv kom att kantas av gatubråk, minst ett dråp (efter ett gräl om vems tur det var hos en glädjeflicka), rån, stöld, och inbrott, perioder i fängelse, och (som sagt) en dödsdom genom hängning, från vilket han i sista stund blev benådad. Innan benådningen dunkade ner i brevlådan hann han skriva sitt eget epitafium i ”De hängdas ballad”, vilken torde tilltala åtminstone El*, eftersom den liksom ackompanjerar sig själv med de vitnande benknotornas kastanjetter: ”För en gångs skull högt lyfta över dyn/ vi gungar oavlåtligt av och till/ och rasslar runt precis som vinden vill”.
Bilden: François Villon säger hej till publiken. Det är okänt om träsnittet är likt honom, men han beskrev sig själv som ”svartare än ett mullbär”, tidigt åldrad, och ”magrare än en skugga” (han är onekligen ganska mager om bena).
I detta inlägg har jag, förutom Villon själv, även citerat/travesterat Bellman, Ture Nerman, Nils Ferlin, Gustaf Fröding, Hasse Alfredson och Evert Taube; den som prickar alla de litterära referenserna är en nörd. Se det som en av Facebooks allra viktigaste personlighetstester.
Lämna ett svar