Jag insåg just med ett diskret inombords-hurra att vi nu har plumsat rakt ut i the Fabulous Era of the Bebådelse-Maria – ett av mina favoritämnen! Det är alltid lika intressant att försöka tänka sig in i vad den stackars överkörda Maria egentligen tänker när ängeln Gabriel kom med skickebudet. Vi tar en första grabbnäve ur godispåsen i form av Filippo Lippi (vars Bebådelse blev klar 1445) och Sandro Botticelli (som föddes samma år).
Lippis Bebådelse hänger i Rom. Den är tämligen traditionell men väcker ändå en del frågor och funderingar. Marias min tycks säga ”Jag är skeptisk, men okej då”; håglöst tar hon emot den traditionella liljan (som ser ovanligt ämlig ut, och kanske har klibbig eller på annat sätt obehaglig stjälk, eftersom både Maria och ängeln Gabriel nyper så försiktigt i den – eller har de bara nyss målat naglarna?). När man en stund funderat över kvinnorna som inte iakttar COVID-avstånd i trappan i bakgrunden, noterar man plötsligt att den hovrande Helige Ande (i form av en duva, till vänster), om den inte ändrar riktning, kommer att landa mitt i plytet på Maria, vilket de bekymrade herrarna till höger ser ut att ha upptäckt. Jag blev lite extra nyfiken på vilka dessa båda kunde vara, och gick till källorna, som lite gåtfullt säger att ”[t]he two donor portraits show the unknown donors kneeling behind a cordonata”. Det gjorde en inte direkt mindre nyfiken; med tanke på att vi talar jungfrufödsel här, bör väl ändå behovet av donatorer ha varit starkt begränsat?
Om Sandro Botticelli kan noteras att han var lärling till just Fra Lippo Lippi, och att han egentligen hette Alessandro di Mariano di Vanni Filipepi; namnet Botticelli, som betyder ”liten tunna”, kom sig av att brodern Giovanni fått öknamnet ”Botticello”, tydligen på grund av en viss figurmässig likhet med just en sådan. (Av alla bittra öden, tänker jag – inte ens få ett eget öknamn utan bli kallad för brorsans avlagda). Dock gick det ju bra för lille Sandro ändå; hans mest kända bilder ”Primavera” och ”Venus’ födelse” hänger ju på var mans vägg i IKEA-ram, och hans Bebådelse hänger på Uffizierna i Florens. Om Lippis Maria tycks röja viss avsaknad av entusiasm inför tanken på att bli ensamstående mor (och att bli tvungen att berätta om detta för sin fästman), är det helt uppenbart att Botticellis Maria går ett steg längre, och är mer hårdnackad, om än passive-aggressive, i sitt motstånd: ”Eh…nej tack!” säger hennes ansikte; det är killbaciller på den liljan, och hon har icke tänkt peta på den. Man undrar vad som händer sen? Brottar ängeln ner henne? Ändrar hon sig? Blir hon träffad i plytet av Den Helige Ande och tappar minnet? Frågorna hopar sig. Fortsättning följer nästan säkert.
Lämna ett svar