Nu ska vi ägna oss åt något som, med en liten överslätande hostning, väl kanske kan kallas näskapism; det var nämligen i den här vevan som den bysantinska prinsessan Helena Palaiologina lät kapa näsan på sin nyblivne makes den cypriotiske kung Jean II:s vackra älskarinna Marietta de Patras (Helena och Jean gifte sig visserligen redan 1442, men jag vill så gärna att Marietta ska ha fått lite mer kvalitetstid med sin näsa, så jag kör på 1443). F* har ju redan agerat nasologie förtrupp och vädrat sig fram till denna händelse och Helenas roll som härsklysten drottning av Cypern, Armenien, Antiokia och Jerusalem (1458). Själv är jag alltför blond för att lägga näsan i blöt i storpolitiken, det bysantinska imperiet och den grekisk-ortodoxa kyrkan; jag håller mig (som sig bör) till den kvinnliga sfären och de mjukare värdena, såsom kärlekstrubbel, känslospekulationer och kändisskvaller.
Helena var redan från början hatad och motarbetad av ärkebiskop Jacob av Nicosia. Denne var i och för sig kanske inte själv den allra mest genomtänkt kallade och heliga av kyrkomän; han var utomäktenskaplig son till just kung Jean och fick ärkebiskopsstolen i sextonårspresent av lilla pappa, som också förlät honom små ungdomssynder såsom nåt mord eller så – men herregud, vi har väl alla varit unga och dumma? Styvson och styvmor Jacob och Helena utgjorde alltså ett fantastiskt underlag för ganska jobbiga julfiranden i familjens sköte; lägger man sedan till det faktum att det faktiskt var Jacobs mor som Helena gjort den där dumma näsgrejen med, plus att hon senare hade ihjäl sin svärson João av Portugal utan att direkt konsultera sin dotter i förväg, förstår man att vi här talar Norén-jul på Bates Motel, kanske i regi av Thomas Vinterberg – en veritabel agar-platta av undertryckta aggressioner där allsköns oskönt fulguck jäser, osar och växer så det knakar. Fullt begripligt hatade även halvsyskonen (Mariettas Jacob och Helenas Charlotte) varandra; efter Helenas och kung Jeans död (just 1458, som F* berättade) blev den legitima dottern Charlotte drottning, men halvbrodern lämnade prompt ärkebiskopsstolen, stängde in halvsystern tills hon rymde till Rom, och lät därefter kröna sig själv till Jacob II av Cypern. Regimen blev dock inte långvarig; Jacob gifte sig och förgiftades därefter av sina svågrar. Hans näslösa mor Marietta, däremot, överlevde samtliga och dog först 1503. Och det är här man börjar spekulera: fortsatte kung Jean att älska Marietta och vara hennes älskare efter Helenas näskapad? Eller hamnade hon utanför allt vad kärlek, hat och hovintriger heter och fick därmed en chans att överleva? Är det kanske därför den näslösa sfinxen i Botan har överlevt alla sina kompisar? Teorier emottages tacksamt i omärkt kuvert i brevlådan vid Agardhianum.
Jag hittar ingen bild på den vackra Marietta, varken före eller efter de-nasifieringen, men här är (möjligen) Helena som blängande brud, Jacobs hustru Catherine samt Jacob själv. Tycker ni han ser deppig ut? Tja, med sådana släktingar, vem kan vara annat.
Lämna ett svar