1430

detta år dog den kvinna som räknas som världens första feminist, Christine de Pizan. Hon var född i Venedig men växte upp i Frankrike, där fadern var anställd som läkare och hovastrolog hos kung Karl V (”Karl den Vise”). Källorna vet berätta att Christine därigenom fick tillgång till Karl V:s arkiv (vad vet jag, kanske var det ont om dagisplatser för palatsets personal?), vilket gjorde att hon blev förtrogen med en mängd litteratur, och fick en för både män och kvinnor sällsynt och omfattande utbildning. Under sin livstid åstadkom Christine över 300 verk (bland annat en mängd poesi) men är mest känd för ”La Cité des Dames” (”Kvinnostaden”), där hon går till angrepp mot det samtida och historiska manliga kvinnoföraktet. I boken menar hon att män och kvinnor har samma intellektuella och själsliga förmågor, och ifrågasätter, revolutionerande nog, påståendet att kvinnor saknar förnuft eller att de aldrig uträttat något stort. Hon ger exempel på framgångsrika kvinnor (bland andra drottningen av Saba, Semiramis, amazonerna, Sappho, Medea och Dido, även om det väl kan diskuteras hur framgångsrika de två senare egentligen var i slutänden), och tar ett snack med Gud, mot sin tids kvinnoförakt: ”Skapade du inte själv kvinnan och gav henne alla de egenskaper som det behagade dig att hon skulle ha? Hur skulle det vara möjligt att du kunde misslyckas?” Hennes kontroversiella skrifter blev omdiskuterade men också uppskattade (även visa, djärva och orädda män ingick i Christines fan club, nämligen Karl den Vise själv, hans bror Filip den Djärve och dennes son Johan den Orädde). För den som aldrig hört talas om Kvinnostaden kan det kanske vara intressant att veta att Nina Burtons ”Den nya kvinnostaden” (och kanske även Marilyn Frenchs ”Kvinnorummet”?) anspelar på de Pizans titel. I Judy Chicagos berömda installation “The Dinner Party”, med 39 platser vid ett trekantigt middagsbord för 39 berömda mytiska eller historiska kvinnor, sitter Christine de Pizan på plats 22.
Målningen (en samtida bokillustration) visar två versioner av Christine de Pizan som demonstrerar kvinnans simultankapacitet: kvinnor kan minsann kan både föreläsa och mura stadsmurar. Samtidigt. Bonus: Christines kuvert i The Dinner Party. Lite överpyntat porslin kan jag tycka (jag håller i detta stycke med Ellen Key, som barskt konstaterade att ”man ska inte äta köttbullar på en dalkulla”), men jämför man med till exempel Georgia O’Keefes, Virginia Woolfs, Susan B. Anthonys och Emily Dickinsons platser inser man att allt är relativt.