Nu ska vi ta en liten baklängestur framåt i tidsmaskinen, och rekapitulera vad vi lärt oss om Giza-sfinxens näsa och dess avfall. År 1798 fick vi ju lära oss att det var en av Napoleontruppernas klåfingriga Merry-och-Pippin-typer som ställde till med näslossning med hjälp av sitt skjutgalna gamla pekfinger. Sedan gick det 420 år, och plötsligt år 1378 fick vi veta att sufi-mystikern Sa’im al-Dahr också pekats ut som den skyldige som snöt näsan, av religiösa skäl. Samma år försedde A* oss med en alternativ, Asterix-relaterad förklaring till näsdroppet. Nu är det dags för en fjärde förklaring till Giza-sfinxens ändrade profilbild – åtminstone enligt historieförfattaren Abuʾl-ʿAbbās Aḥmad ibn Muḥammad ibn Muḥammad ibn ʿAbd al-Salām Shihāb al-Dīn al-Manūfī al-Shāfiʿī (gemenligen kallad Al-Manūfī for short, och tur är väl det, så här före boktryckarkonstens uppfinnande). Denne lärde lokalhistoriker vet nämligen berätta att sfinxens näsben krossades av en handfast slugger till shejk från Khanqah Sa’id al-Su’ada, vid en betydligt tidigare tidpunkt än både 1798 och 1378 (om än inte så tidig som de vilda gallernas öden och äventyr på romartiden); han påstår nämligen att just det korståg mot Alexandria 1365 som F* berättar om i det ovanstående, var Guds (oklart vilken) straff för slugger-shejkens raka höger; näsa för näsa och tand för tand, således. Detta nose-job måste alltså ha skett vid en tidpunkt som ligger före 1365, men helst inte så långt tillbaka att Gud framstår som långsint: säg 1360-1365 för att vara på den säkra sidan. Har vi nu, vid fjärde försöket, hittat rätt brottsling och tid för brottets begående? Den som lever, och har ögon och näsa i behåll, får se. Nedan ser vi det Gudi behagliga korståget i ett samtida manuskript.
Lämna ett svar