1340

Edward III blir kung i Frankrike och Valdemar IV blir kung i Danmark, men låt oss ägna dagen åt något som är mycket viktigare, åtminstone för en kostymintresserad knappologie doktor som denne: Knappar har funnits i tusentals år (den äldsta man hittat är cirka 5000 år gammal), men från början var de huvudsakligen till för dekoration. Så småningom kom man på att man kunde få klädesplagg att hänga ihop, lite på trekvart så där, med hjälp av en knapp och en ögla, men någon direkt passform var det fortfarande inte fråga om. Betecknande nog var det de praktiska och effektiva tyskarna som någon gång på 1200-talet uppfann knapphålet, funktionellt och super-tüskt: Knöpfe mit Knopflöchern, no toggles, no loops, no nonsense. Äntligen kunde man ha tajtare kläder och visa upp sina svällande armmuskler och sexpack (män) och andra svällande kroppsdelar (kvinnor); tidigare hade man varit tvungen att snöra eller till och med SY på sig kläderna om man ville ha en nära-kroppen-upplevelse. Modet sprang iväg och blev jätteslimmat (se bild), fast det var bara de rika som hade råd – de som hade det knappt var så klart fortfarande knapplösa. Materialet i knapparna varierade; det kunde vara allt från ben och trä inklätt i dyrbar brokad, till koppar, silver och guld, utsmyckat med elfenben och juveler. Detta var en tid då man strängt taget kunde betala med knappar. (Tänk er – ”ja hej, jag vill ha en dagens och ett glas vin, tack; tar ni skjortknappar eller kavajknappar?”) En riktigt knapphändig och pillig skräddare kunde till och med åstadkomma knappar som gick att öppna och där man kunde förvara små tillhörigheter – ja, inte direkt Visakort och mobil då, men kanske hela veckans sorterade Tamoxifen- och vitaminintag plus sacketterna till kaffet?
Bilderna visar en synnerligen tajt s.k. pourpoint (en slags fint matelasserad jacka som var högsta mode) från just denna tid; den tillhörde Charles av Blois, hertig av Bretagne (1319-1364) och den har trettiofyra knappar fram och cirka fyrtio på ärmarna. Helknäppt. Nu blir det inte flera vitsord; jag känner hur min inre göteborgare vitsnar och dör, under knapphetens kalla stjärna, och lämnar mig med ett svagt illamående och mycket märklig smak i munnen.