1667

Vi fortsätter samlarserien ’saker Samuel Pepys var tokig i’ med teater (i vilket han kanske ändå var allra, allra mest tokig). Nästan varje nytt år i dagboken börjar med ett nyårslöfte att skära ner på antalet teaterbesök – ett löfte han sällan lyckas hålla: teaterbesöken är lika täta som förut, fast nu med dåligt samvete: “Troubled in mind that I cannot bring myself to mind my business, but to be so much in love of plays” skriver han flera gånger i dagboken. Fyra av de totalt nio föreställningar av Shakespeares ”Macbeth” som Pepys såg mellan 1664 och 1669 ägde rum just detta år; speciellt förtjust verkar Pepys vara i pjäsens ”variety of dancing and music”, vilket satte myror i huvudet på mig första gången jag läste dagböckerna (hårda killar dansar inte, och så ej heller skotska badass-krigare, det säger sig självt). Vad var det Pepys hade sett?
Så småningom förstod jag att gåtan hängde samman med det sena 1600-talets inställning till drama. När teatrarna öppnade igen efter restaurationen (mer om det 1660) hade smaken ändrats en hel del, åt det klassicistiska hållet. Man tyckte fortfarande att Shakespeare var bäst i klassen, men man ansåg sig föranlåten att städa lite i de mest oborstade pjäserna (se exemplet Nahum Tate och ”King Lear”, 1681), och ibland även anpassa dem till den aristoteliska modellen; John Dryden – smakdomare och Shakespearestädare (dry by name, dry by nature) – ondgör sig till exempel över Shakespeares tendens att bryta mot Aristoteles’ tre enheter: ”this instead of making a Play delightful, renders it ridiculous” säger han med en mun snörpigare än en hönsrumpa. Därutöver ville man gärna göra pjäserna lite mer eleganta och up-market, genom att bland annat lägga in sång och dans (även i tragedierna). ”Macbeth” bearbetades naturligtvis också efter dessa principer (år 1664, av en författare vid namn William Davenant; vi återkommer möjligen till honom längre fram). När jag förra hösten hade ett par forskningsveckor vid Folger Shakespeare Library i Washington, hade jag turen att också få lov att hänga på Folger Theatre så mycket jag ville och titta på repetitioner av just Davenants ”Macbeth”; då passade jag på att helt fräckt smygfilma detta exempel på vad det var Pepys såg 1667 – nämligen tre sjungande och dansande häxor, plus Hekate, häxkonstens gudinna; ”Double, double toil and trouble; /Fire burn, and cauldron bubble!”