”Inspirerade” av Brexit och Boris, måndagsbackar vi nu allt djupare ner i det brittiska gyttjedike som utgörs av elände, inbördeskrig, kungamord, parlamentariskt sammanbrott och Cromwellsk militärregim: Charles (sedermera II), som först flytt till Frankrike, lyckades ta sig till Skottland; han kröntes där till kung den 1 januari 1651. Men underbart blev kort, närmare bestämt åtta månader: Cromwells trupper pressade på från England, och redan 3 september var det slut på denna Charles’ första regeringsperiod. Han besegrades i slaget vid Worcester, undkom förföljare genom att klättra upp i en ek, och flydde tillbaka till Frankrike, med hjälp av kungatrogna och diverse förklädnader – inte helt lätt eftersom han var (för denna tid) ovanligt lång, över 1,80.
Charles tillbringade de närmaste nio åren i exil i Frankrike och Nederländerna, innan Restaurationen (se 1660), då han återvände, lät sig krönas på precis samma plätt där Charles I avrättats (vi kommer till det), utfärdade amnesti till majoriteten av Cromwellanhängarna, och blev sedermera en av Englands populäraste och mest älskade kungar. Kanske vis av skadan med både puritaner och katoliker (vi kommer till det också om cirka femtio år) förespråkade han mångfald och tolerans i trosfrågor – både sådana som involverade tro och trosor (den mångfald och tolerans som han visade i det senare fallet renderade honom smeknamnet ”the Merry Monarch” samt minst tolv illegitima barn (se 1714).
Nedan skådas majestätet med sängkammarblick, samt ättlingen till den ”Royal Oak” som han så framgångsrikt besteg detta år.
Lämna ett svar