framfördes det första passionsspelet i Oberammergau, en liten alpby i Bayern, nära den österrikiska gränsen (i en miljö som ger tydliga ”Sound of Music”-vibbar). Året före, 1633, hade nämligen böldpesten kommit till regionen, och antalet offer ökade tjugofalt under våren. Byborna avgav då ett heligt löfte: om Gud skonade byn från pesten, skulle man vart tionde år framföra ett skådespel som berättade om Jesu liv, död och uppståndelse. När pestvågen omedelbart därefter började klinga av, ansåg byborna sig bönhörda, och började förbereda sig för att uppfylla sin del av avtalet; premiären skedde alltså året därpå. Från början höll man till i sockenkyrkan, men den blev snabbt för liten; man flyttade i stället ut på kyrkogården, framför de gravar där pestoffren låg (så att de personer vilkas död blev en katalysator för underhållningen skulle kunna få lite nöje av den, kan man tänka). I mitten av 1700-talet övergick man till att bygga upp en provisorisk scen med läktare varje gång tioårsstrecket närmade sig (lite som Lundakarnevalen i Lundagård vart fjärde år). Den första permanenta teatern byggdes 1815, och den utvidgades och förbättrades successivt under 18- och 1900-talen; den byggnad som står där nu har rum för en publik på hela 4.700 personer. Ganska snart efter spelens uppkomst flyttade man spelåret till alla år som slutar på 0; i år är det alltså äntligen vart tionde år – och jag ska dit i augusti, hurra! En över fem timmar lång amatörteaterföreställning på gammaltyska – jag menar, vad kan gå fel?
Nedan: det är något med kroppsspråket… Lika som bär! [you’ll never know, will you]
Lämna ett svar