Som ni kanske förstod igår, dog Shakespeare 1616, den 23 april, så nu lever han i vår baklängestideräkning – the game’s afoot! Mycket Shakespeare lär det bli under de närmsta 52 åren; vill man veta nåt om nåt annat, får man fråga F* och El*, helt enkelt. Hur Shakespeare dog vet man inte riktigt, men femtio år senare skrev kyrkoherden i Stratford att ”Shakespeare, Drayton, and Ben Jonson had a merry meeting and, it seems, drank too hard, for Shakespeare died of a fever there contracted”; det får man väl kalla en rejäl baksmälla.
Det berömda testamentet är undertecknat i mars 1616, bara drygt en månad innan Shakespeares död. Det där med att han lämnade näst bästa sängen till frun är ju ett känt mysterium, men lite mindre känt är kanske sista-minuten-ändringarna av villkoren för den yngsta dottern Judith, nygift sedan en månad tillbaka med en man vid namn Thomas Quiney. Denne [plats för valfri Shakespearean Insult] visade sig ha gjort en flicka vid namn Margaret med barn; vid förlossningen (mindre än en månad efter bröllopet med Judith) dog både mor och barn. Quiney dömdes till skamstraff av kyrkan, och dagen därpå undertecknade Shakespeare sitt testamente, med en ändring: han har strukit över ”unto my Sonne in Law” och i stället givit Judiths andel direkt till henne; det känns som om människan (och den bekymrade fadern) Shakespeare plötsligt blir väldigt verklig i denna tydliga kommentar till hur han såg på den nye mågen och hans redbarhet.
Testamentet lämnade huset bredvid födelsehuset på Henley Street åt Shakespeares yngre syster Joan, vars ättlingar fortfarande befolkar trakten. Joans hus är numera födelsehusets Gift Shop, och både detta hus och det samtida grannhuset, som numera är Stratfords stadsbibliotek med datorsal, är fulla med hål som en maskstungen morot: i England borrar man glatt hål för bredband i sina historiskt intressanta kulturskatter, nämligen.
Bilderna föreställer testamentet, utställt på Somerset House i London under jubileumsåret 2016. De är lite suddiga, för fotografen var – som synes – betänkligt blankögd (och jag tror faktiskt händerna skakade lite även på min vän Shakespeareskådespelaren som tog bilden på mig bredvid montern).
Jo, och så var det 1615 då ja: i slutet av april, ungefär samtidigt som man i Stratford bar fram tårtan med 51 ljus på och sjöng ”Ja må han leva”, byggde man tydligen en fenomenal akvedukt på Malta. Kul för dem.
Lämna ett svar