I januari detta år kördes det allra första Vasaloppet. Det var nämligen så att när kung Kristian Tyrann blev alltför överjävlig (vänta bara en dag eller två så ska ni få höra), beslöt sig Gustav Vasa för att fly och söka stöd hos de sturska dalkarlarna för motstånd mot det danska väldet; i Dalarna var det en mänsklig rättighet att bära vapen, och man hade sina egna regler och lojaliteter, och hade lärt sig att uppror mot stockholmare och andra oftast lönar sig. Förklädd till bonddräng från Moratrakten vandrade Gustav norrut och gjorde dagsverken (och blev enligt legenden ibland igenkänd och angiven, ibland bara dängd i huvet med brödspaden, för att han hade så dåligt handlag med tröskan, mjölkkossorna och täljkniven); dessemellan agiterade han vid kyrkor och undkom kungens fogdar med hjälp av frodiga kullor av Zorntyp. Julen 1520 talade han till allmogen på kyrkbacken i Mora, och berättade om Stockholms blodbad någon månad tidigare, men de juldästa dalkarlarna var sega och orkade inte smiska dansk, så Gustav fick ett psykbryt, kände att ingen förstod honom, och begav sig muttrande – på snöskor – från Mora mot Sälen för vidare flykt till Norge. När sändebud från Stockholm strax därefter kom och bekräftade hela Gustavs historia om Tyranneri, Tyrannera, insåg Moranissarna att de bajsat i det blå skåpet: de skickade sina snabbaste skidlöpare efter Gustav, och kom ikapp honom i just Sälen (kan ni tänka er så retfullt, just när de susat nedför den där grymma backen mellan Sälen och Smågan, och sen är tvungen att kava uppför den igen, antagligen med Gutte i gullstol). Gustav följde alltså med tillbaka till Mora, utsågs till hövitsman över Dalarna, och därefter var det som vi vet öppen säsong på de danska rumporna.
Detta år kom också det som på svenska helt prosaiskt heter Ediktet i Worms (vilket är en stad i den tyska delstaten Rheinland-Pfalz); på engelska har det fått det betydligt mer suggestiva namnet ”the Diet of Worms” vilket får mig att tänka på konstiga bantningsmetoder, alternativt se för mig en församling av early birds, ivrigt pickande daggluringar, men i själva verket var det helt enkelt den tillställning där Luther bannlystes av påvens representant efter att ha uttalat sitt odödliga ”Här står jag och kan icke annat, Gud hjälpe mig, amen!” (och okej, kanske sjungit en epistel eller två).
Bilderna visar Luther (tillfälligtvis utan luta) i Worms samt Zorns version av Gustav Vasa (tillfälligtvis utan snöskor).
Lämna ett svar