1466

…startade ett familjeföretag som går och går men aldrig kommer till dörren, och vars produkter blir mindre och mindre ju större det blir; jag talar naturligtvis om världens äldsta ännu tickande urmakare. Detta år upptogs nämligen en fransman vid namn Humbertus Gallet som fullvärdig borgare i Genève, med yrkesbeteckningen ”tillverkare av tornur”. Sedan gick århundradena, tornuren (som inte var så många – cirka ett per alpby, gissningsvis) blev golvur (av vilka det behövdes lite fler än tornur i alla fall) och sedan fickur (nu börjar vi snacka volym i produktionen på riktigt), medan Gallet efter Gallet föddes, växte upp och plockade upp förstoringsglaset och den pyttelilla skruvmejseln. Det första armbandsuret introducerades redan 1895, men det tog ända till första världskriget innan det slog igenom, av skäl som F* strax ska berätta. Som synes av bifogade annons kan man fortfarande köpa sig ett stycke tid av Gallet om man vill – med randanmärkningen att i detta fall är tid verkligen pengar, eftersom klockorna är urdyra. Själv ska jag inte köpa nån Gallet-klocka; jag ska bara sitta här en stund och lyssna till armbandsurets tick-tock och tänka på åldersnoja och Shakespeares sonetter: ”When I do count the clock that tells the time…”