så här dagen innan Rosornas krig börjar vill jag berätta att ett av offren för det, Richard III:s olyckliga drottning Anne (se 1471) föddes detta år. Jag vill också berätta hur detta krigs gulligt blommiga namn kom till: det var sannerligen ingen blomsterfest i trädgårdstäppan (eller om det var, var det inte ett dugg som hos Elsa Beskow). I Shakespeares ”Henry VI, Part 1” har två medlemmar av den kungliga familjen kommit i gruff (en från York-grenen, vars symbol är den via rosen, en från Lancaster-grenen, med en röd ros i familjevapnet), och i god skolgårdstradition har de dragit sig tillbaka till utrymmet bakom cykelställen (i detta fall Temple Garden, trädgården vid tempelriddarnas kyrka i centrala London) för att göra upp. Andra följer med, också enligt god skolgårdssed. Tyvärr följer man även skolbråkstraditionen så till den milda grad att det slutar med att alla åskådare väljer sida och blir involverade; de som är lojala med York-sidan plockar en vit ros på buskarna i Temple Garden, de Lancaster-lojala plockar en röd, och sedan är det hela igång – krig och elände trettio år framöver. När Royal Shakespeare Company spelade hela sviten om åtta krönikespel som visar förspel, ursprung och avslutning av Rosornas krig, sålde man märken för röda och vita sidan i presentshopen, och man kunde höra folk verkligen gå loss och välja sida. RSC:s traditionella skådespelarfotbollsmatch i april det året spelades naturligtvis i röda och vita matchtröjor med Lancaster- respektive York-logga på; testosteronet och blodtörsten skvätte om skrapade knän och danska skallar. Andra år har lagen hetat Capulet vs Montague (inför premiären på senaste ”Romeo and Juliet”-produktionen), Romans vs Volscians (när man spelade ”Coriolanus”), etcetera, så kom inte och säga att finkultur inte också kan vara brutal och härlig.
Bilderna visar den vita York-rosen, den röda Lancaster-rosen, samt den salomoniska skolgårdsmedlaren Tudors kombinationslösning: ett stekt ägg, sunny side up, med fem baconskivor och lite grönt.
Lämna ett svar