Eftersom detta alltså de facto är året då Rosornas krig började (se igår) och vi går baklänges, vill jag fortsätta berätta om vad som hände efter att kriget slutade (äsch, logik schmogik), och Richards död, och den där jobbparkeringen (se 1485). Efter DNA-bök och stök skulle den stackars återfunne Richard förstås återbegravas – detta efter en lång och intensiv dragkamp mellan Leicester (där han alltså besegrades, begravdes, tappades bort och återfanns) och York (där han så att säga hörde hemma), och en tredje oseedad kandidat i form av London (eftersom de redan har den mest fruktbara kungabegravningsjorden – där ligger sjutton stycken kungligheter planterade bara i Westminster Abbey). Leicester vann dragkampen, och i slutet av mars 2015 skulle återbegravningen ske. Jag var i York just då, på en Shakespearekonferens med den begravningsrelaterade titeln ”Over His Dead Body”; York Minster hade en egen storståtlig memorial service samtidigt som Leicesters begravningsceremoni, och man hade bokat plats för oss konferensdeltagare i korstolarna allra längst fram. Luften var smockfull av starka känslor och katedralen var fullsatt till sista plats, delvis av väldigt arga och fnysiga tanter i hobbitgrön medeltidsklädsel och skäggiga hotfulla män i hemtovat och läderbälte. När gudstjänsten inleddes med ett anförande av stadens borgmästare, var det ett helt gäng från parkettplats som reste sig och stormade ut, längs hela mittgången i den enorma kyrkan, ekande klampande steg till kompakt pinsam tystnad, och efter avslutad service stod de utanför och var mörksinta som ett annat bondeuppror. Såvitt jag förstod på de lokala universitetskollegorna, ansågs det i Richard-lajvar-kretsar att stadens makthavare inte kämpat hårt nog mot den lede Lancaster-fi för att få hem Richards kvarlevor till York, och dessa rasande York-supporters var helt klart redo att reboota Rosornas krig för Sakens skull, det både syntes och hördes. Så, återigen, kom inte och säg att finkultur inte också kan vara brutal och härlig. Bilderna: lite gladare begravningslajvare med Richards fana, samt den undersköna York Minster – upphöjd och (förhoppningsvis) evig.
Lämna ett svar