Detta år dog Sir John Oldcastle, lollard-ledare (en Lollard var ett slags Early Adopter-protestant långt före reformationen; mer om dem senare), parlamentsledamot och prominent soldat i Henry V:s armé. Att vara lollard såg inte alls bra ut på CV:t vid denna tid, men Oldcastle klarade sig undan anklagelse för kätteri ganska länge, eftersom han var vad Svensk Damtidning brukar kalla en kungakompis; han och den dåvarande kronprinsen, blivande Henry V, var väldigt tajta tydligen. Till sist kunde dock inte ens kungen skydda honom längre, och det var då det roliga började: John Oldcastle förvandlades till en kombination av Douglas Fairbanks, Jack Sparrow och Röda Nejlikan, och utförde det ena osannolikt djärva stolleprovet efter det andra. Han kallades till förhör, men vägrade infinna sig; han fängslades och bannlystes, men gav igen med samma mynt och kallade påven Antikrist; han förhördes men vägrade avsäga sig sina lollardiska böjelser, och blev mycket riktigt dömd till döden. Då rymde han från sin dödscell i Towern, startade ett Lollarduppror och försökte fängsla kungen; upproret misslyckades och de flesta av upprorsmakarna blev avrättade, men si, inte Oldcastle – han lyckades krångla sig ur knipan och höll sig gömd i fyra år och startade ytterligare uppror, innan han till sist åkte fast. Han slogs som ett lejon mot sina fyra fasttagare, och kunde inte fås att underkasta sig förrän han var så svårt sårad att han fick föras på bår till London, där han avrättades på sedvanligt otäckt sätt. Det var alltså inte direkt så att Oldcastle självdog detta år; däremot kan man säga att det tog honom ytterligare nästan tvåhundra år att bli odödlig, som minst ena halvan av Shakespeares fete riddare Sir John Falstaff (se även bl.a. 1429).
Bilderna: lika som bär?
[1429 Fastolf/Patay, 1459 Fastolf/Patay (attans!), 1528 lady Russell, och så nu 1417 igen.]
Lämna ett svar