Detta år startade Richard II en kunglig tradition: när han red in i staden York genom den södra stadsporten, Micklegate Bar, drog han sitt svärd och skänkte det till staden genom dess borgmästare, tillsammans med privilegiet att svinga svärdet. Sedan dess får varje besökande monark vackert vänta utanför Micklegate Bar tills borgmästaren kommer och hälsar välkommen och betygar stadens lojalitet mot kungakronan, och stadens svärdbärare (det trodde jag i och för sig var en akvariefisk?) för syns skull erbjuder svärdet tillbaka; kungen eller drottningen rör då vid svärdet men bekräftar symboliskt att det tillhör York. Först därefter får Hans/Hennes Majestät träda in i staden.
Micklegate Bar har tyvärr också andra konnotationer: ovanpå stadsporten brukade man sätta upp särskilt prominenta avhuggna huvuden. Richard III:s far Richard Plantagenet, 3rd Duke of York, hade under Rosornas krig oturen att bli tillfångatagen av den utomordentligt läskiga, franskfödda Queen Margaret av Anjou (ni vet Jadis the White Witch i Narnia? Läskigare än hon). I Shakespeares Henry VI:3 berättar denna “she-wolf of France” triumferande för den besegrade Duke of York att hon redan dräpt hans yngste son Edmund (Earl of Rutland), och ger honom sedan en näsduk doppad i pojkens blod att snörvla i. York säger:
”See, ruthless queen, a hapless father’s tears:
This cloth thou dip’dst in blood of my sweet boy,
And I with tears do wash the blood away.”
Queen Margaret svarar (och sällan har väl en ordvits varit mer malplacerad):
“Off with his head, and set it on York gates;
So York may overlook the town of York.”
Sagt och gjort; både Rutlands och Yorks huvud placerades på pålar ovanpå Micklegate Bar. Dit har jag vallfärdat i skymningen några gånger under åren; man kan faktiskt vandra på stadsmuren runt hela York, och i påskliljetid är det så vackert att man inte tror sina ögon. Rekommenderas. Han hade i alla fall fin utsikt, York.
PS: och så svärdbäraren.
Lämna ett svar