Napoleon gifte sig med Joséphine, och Robert Burns skrev ’Auld Lang Syne’. Det blev ett rätt dåligt år för skotska förromantiker, för sen gick både Burns och Macpherson och dog knall och fall, efter att ha populariserat både den skotska dialekten och gaelic-klingande namn som Ossian, Oscar, Finn och Fingal. (Jean-Baptiste Bernadotte, stor Macpherson-fan, döpte sin son till Oscar, och sen fick så klart var och varannan svensk unge heta Oscar i flera decennier.)
Om det nu var ett visset förromantikerår, var det däremot ett finfint år för utgrävningar. Proto-arkeologin blomstrade över huvud taget i världen under andra delen av 1790-talet – det klafsades, stånkades, spettades och grävdes och stods i både vid Hadrianusmuren, Pompeji, Stonehenge och de romerska baden i Bath, för att bara nämna några ställen där närmiljön under några år måste ha förefallit sällsamt välbekant för en luttrad lundabo. Så hittade man också massor av grejer – till exempel Aztekernas solsten i Mexico City och den egyptiska Rosettastenen (där var de franska Merry och Pippin minsann framme igen), med vilkens hjälp man kunde dechiffrera det luriga wingding-skrivsystem som kallas hieroglyfer.
Lämna ett svar