1717

Ett fint musikår. Couperin skrev ”Les barricades mystérieuses”, ”De gåtfulla barrikaderna”. (Jag älskar stycket, och extra mycket för den fantasieggande titeln.) Händel skrev sin ”Water Music”. Kungen, som beordrat Händel att skriva, flöt i sin båt med tidvattnet uppströms från Whitehall till Chelsea, åtföljd av en specialbyggd farkost med 50 musiker som spelade vattenmusiken – folk på stränderna hörde det hela flyta förbi, och gav sig ut i båtar för att följa den rörliga konserten hela vägen. Kungen älskade den och beordrade minst tre repriser på upp- och återvägen när tidvattnet vänt (stackars blåsare säger jag – att spela rörbladsinstrument, valthorn eller naturtrumpet nonstop i fyra-fem timmar är verkligen inget doktorn rekommenderar). Kul detalj: i kungens båt färdades, förutom monarken och Händel själv, bl.a. den Duke of Bolton som sedermera förälskade sig i, och rymde med, Lavinia Fenton/’Polly Peachum’ (se 1725 och 1728, samt bilderna nedan [eller inte då]: den ena föreställer Lavinia själv, den andra den trånsjuke Bolton som glanar på henne från sin loge). Långt senare, 1749, skrev Händel en uppföljare, ”Music for the Royal Fireworks”. Musiken blev återigen en succé, men med fyrverkeriet gick det si och så (eller ska man säga upp och Nero?): det regnade delvis bort, men lyckades ändå sätta eld på en av de specialbyggda paviljongerna samt en kvinnas kläder; av soldaterna som avfyrade själva fyrverkeripjäserna och kanonerna blev fyra mer eller mindre allvarligt skadade. Lite som svenskt nyår ungefär, alltså, fast med bra mycket bättre livemusik.